¹Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;

¹Sejak lahir manusia itu lemah, tidak berdaya; hidupnya singkat serta penuh derita.

²lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.

²Ia bersemi dan layu seperti kembang; lenyap seperti bayangan, terus menghilang.

³Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.

³Ya Allah, masakan Engkau mau memandangku, dan menghadapkan aku ke pengadilan-Mu!

⁴Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.

⁴Dapatkah manusia yang berdosa mendatangkan hal yang sempurna?

⁵Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,

⁵Jumlah umur manusia sudah Kautentukan; jumlah bulannya sudah Kaupastikan. Kautetapkan pula batas-batas hidupnya; tidak mungkin ia melangkahinya.

⁶vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.

⁶Biarkanlah ia beristirahat, jangan ganggu dia; supaya ia dapat menikmati hidupnya sampai selesai tugasnya.

⁷För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.

⁷Masih ada harapan bagi pohon yang ditebang; ia akan bertunas lagi, lalu bercabang.

⁸Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,

⁸Meskipun di dalam tanah akarnya menjadi lapuk, dan tanggulnya mati karena busuk,

⁹så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.

⁹tetapi bila disentuh air, ia tumbuh lagi; seperti tanaman muda, tunas-tunasnya muncul kembali.

¹⁰Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?

¹⁰Tapi bila manusia mati, habis riwayatnya; ia meninggal dunia, lalu ke mana perginya?

¹¹Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,

¹¹Seperti air menguap dari dalam telaga, seperti sungai surut sampai habis airnya,

¹²så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.

¹²begitu pula manusia yang telah mati: ia tidak akan dapat bangkit kembali. Ia tak akan terjaga selama langit masih ada, tak pernah lagi bangun dari tidurnya.

¹³Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig --

¹³Sembunyikanlah aku di dalam dunia orang mati; lindungilah aku sampai Kau tidak marah lagi. Tapi tentukanlah waktu untuk mengingat diriku.

¹⁴fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.

¹⁴Sebab, apabila manusia mati, dapatkah ia hidup kembali? Hari demi hari aku menunggu sampai masa pahitku ini lalu.

¹⁵Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;

¹⁵Maka Engkau akan memanggil aku, dan aku pun akan memberi jawaban; Engkau akan sayang lagi kepadaku, makhluk yang Kauciptakan.

¹⁶ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.

¹⁶Lalu akan Kauawasi setiap langkahku, tapi tidak lagi Kauperhatikan dosaku.

¹⁷I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.

¹⁷Dosaku akan Kauampuni dan Kausingkirkan; salahku waktu dulu akan Kauhapuskan.

¹⁸Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,

¹⁸Kelak gunung-gunung akan runtuh dan porak poranda, dan gunung batu yang kokoh bergeser dari tempatnya.

¹⁹såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.

¹⁹Batu-batu akan dikikis oleh air yang mengalir kuat; tanah akan dihanyutkan oleh hujan yang lebat. Demikianlah Kauhancurkan harapan manusia.

²⁰Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.

²⁰Kaukalahkan dia untuk selama-lamanya; Kausuruh dia pergi dan Kauubah wajahnya.

²¹Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.

²¹Anak-anaknya menjadi orang mulia, tetapi ia tidak mengetahuinya. Dan apabila mereka menjadi hina, tak ada yang memberitahukan kepadanya.

²²Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.

²²Hanya nyeri tubuhnya yang dirasakannya; hanya pilu hatinya yang dideritanya."