¹Min livskraft är förstörd, mina dagar slockna ut, bland gravar får jag min lott.

¹Ajalku sudah dekat, hampir putuslah napasku; hanyalah kuburan yang tinggal bagiku.

²Ja, i sanning är jag omgiven av gäckeri, och avoghet får mitt öga ständigt skåda hos dessa!

²Orang menjadikan aku bahan ejekan; kulihat betapa mereka melontarkan sindiran.

³Så ställ nu säkerhet och borgen för mig hos dig själv; vilken annan vill giva mig sitt handslag?

³Aku ini jujur, ya Allah. Percayalah padaku! Siapa lagi yang dapat menyokong perkataanku?

⁴Dessas hjärtan har du ju tillslutit för förstånd, därför skall du icke låta dem triumfera.

⁴Kaututup hati mereka sehingga tak mengerti; jangan sampai mereka menundukkan aku kini.

⁵Den som förråder sina vänner till plundring, på hans barn skola ögonen försmäkta.

⁵Menurut pepatah, siapa mengadukan teman demi keuntungan, anak-anaknya sendiri akan menerima pembalasan.

⁶Jag är satt till ett ordspråk bland folken; en man som man spottar i ansiktet är jag.

⁶Kini aku disindir dengan pepatah itu; mereka datang untuk meludahi mukaku.

⁷Därför är mitt öga skumt av grämelse, och mina lemmar äro såsom en skugga allasammans.

⁷Mataku kabur karena dukacita; seluruh tubuhku kurus merana.

⁸De redliga häpna över sådant, och den oskyldige uppröres av harm mot den gudlöse.

⁸Orang yang saleh, terkejut dan heran; orang yang tak bersalah, menganggap aku tidak bertuhan.

⁹Men den rättfärdige håller fast vid sin väg, och den som har rena händer bemannar sig dess mer.

⁹Orang yang baik dan yang tidak bersalah, makin yakin cara hidupnya berkenan kepada Allah.

¹⁰Ja, gärna mån I alla ansätta mig på nytt, jag lär ändå bland eder ej finna någon vis.

¹⁰Tapi seandainya kamu semua datang ke mari, tak seorang bijaksana pun yang akan kudapati.

¹¹Mina dagar äro förlidna, sönderslitna äro mina planer, vad som var mitt hjärtas begär.

¹¹Hari-hariku telah lalu, gagallah segala rencanaku; hilang pula semua cita-cita hatiku.

¹²Men natten vill man göra till dag, ljuset skulle vara nära, nu då mörker bryter in.

¹²Tetapi sahabat-sahabatku berkata, 'Malam itu siang dan terang hampir tiba.' Namun aku tahu dalam hatiku bahwa tetap gelaplah keadaanku.

¹³Nej, huru jag än bidar, bliver dödsriket min boning, i mörkret skall jag bädda mitt läger;

¹³Hanya dunia mautlah yang kuharapkan, di sanalah aku akan tidur dalam kegelapan.

¹⁴till graven måste jag säga: »Du är min fader», till förruttnelsens maskar: »Min moder», »Min syster».

¹⁴Kuburku kunamakan "Ayahku", dan cacing-cacing pemakan tubuhku kusebut "Ibu" dan "Saudara perempuanku".

¹⁵Vad bliver då av mitt hopp, ja, mitt hopp, vem får skåda det?

¹⁵Di manakah harapan bagiku; siapa melihat adanya bahagia untukku?

¹⁶Till dödsrikets bommar far det ned, då jag nu själv går till vila i stoftet.

¹⁶Apabila aku turun ke dunia orang mati, aku tidak mempunyai harapan lagi."