1Därefter tog Bildad från Sua till orda och sade:
1¶ Ano ra ko Pirirara Huhi; i mea ia,
2Huru länge skolen I gå på jakt efter ord? Kommen till förstånd; sedan må vi talas vid.
2Kia pehea te roa o ta koutou whakatakoto mahanga mo nga kupu? Kia whai mahara mai, muri iho ka korero matou.
3Varför skola vi aktas såsom oskäliga djur, räknas i edra ögon såsom ett förstockat folk?
3He aha matou i kiia ai he kararehe, i waiho ai hei mea poke ki ta koutou titiro mai?
4Du som i din vrede sliter sönder dig själv, menar du att dör din skull jorden skall bliva öde och klippan flyttas bort från sin plats?
4Haea iho koe e koe ano, i a koe e riri ana. Mau koia ka mahue ai te whenua, ka nekehia ai te toka i tona wahi?
5Nej, den ogudaktiges ljus skall slockna ut, och lågan av hans eld icke giva något sken.
5¶ E pirau ano hoki te rama a te hunga kino, a e kore te mura o tana ahi e marama.
6Ljuset skall förmörkas i hans hydda, och lampan slockna ut för honom.
6Ka pouri te marama i roto i tona teneti, ka pirau ano hoki tana rama i runga i a ia.
7Hans väldiga steg skola stäckas, hans egna rådslag bringa honom på fall.
7Ka whakakikitia nga takahanga o tona kaha, ka kokiritia iho ano ia ki raro e tona whakaaro ake.
8Ty han rusar med sina fötter in i nätet, försåten lura, där han vandrar fram;
8No te mea ka maka ia e ona waewae ake ki te kupenga, ka haere hoki ia i runga i te reti.
9snaran griper honom om hälen, och gillret tager honom fatt;
9Ka mau tona rekereke i te tawhiti, a ka hopukia ia e te mahanga.
10garn till att fånga honom äro lagda på marken och snärjande band på hans stig.
10Kei te huna ki te whenua te aho mona, te rore hoki mona ki te huarahi.
11Från alla sidor ängsla honom förskräckelser, de jaga honom, varhelst han går fram.
11¶ He whakamataku i nga taha katoa hei mea i a ia kia wehi, hei aruaru hoki i a ia i ona hikitanga rekereke.
12Olyckan vill uppsluka honom, och ofärd står redo, honom till fall.
12Ko tona kaha ka hemo i te kai, a kei te whanga tonu te aitua ki tona tatunga.
13Under hans hud frätas hans lemmar bort, ja, av dödens förstfödde bortfrätas hans lemmar.
13Ka pau i tera nga wahi o tona tinana, ae, ka pau ona wahi i te matamua o te mate.
14Ur sin hydda, som han förtröstar på, ryckes han bort, och till förskräckelsernas konung vandrar han hän.
14Ka hutia atu ia i roto i tona teneti, i whakamanawa ai ia, a ka kawea atu ia ki te kingi o nga whakamataku.
15I hans hydda får främlingar bo, och svavel utströs över hans boning.
15Na ka noho ki tona teneti te mea ehara nei i a ia: a ka ruia iho te whanariki ki runga ki tona kainga.
16Nedantill förtorkas hans rötter, och ovantill vissnar hans krona bort.
16Ka maroke ake ona pakiaka i raro, a i runga ka tapahia atu tona manga.
17Hans åminnelse förgås ifrån jorden, hans namn lever icke kvar i världen.
17Ka ngaro atu te maharatanga ki a ia i runga i te whenua; e kore ano ia e whai ingoa i te huanui.
18Från ljus stötes han ned i mörker och förjagas ifrån jordens krets.
18Ka peia atu ano ia i roto i te marama ki te pouri, ka atiatia atu hoki i te ao.
19Utan barn och avkomma bliver han i sitt folk, och ingen i hans boningar skall slippa undan.
19E kore ia e whai tama, e whai tama ranei a te tama, i roto i tona iwi, he morehu ranei i te wahi i noho ai ia.
20Över hans ofärdsdag häpna västerns folk, och österns män gripas av rysning.
20Miharo ana ki tona ra te hunga i muri i a ia, pera i te hunga i haere ra i mua, mau ana to ratou wehi.
21Ja, så sker det med den orättfärdiges hem, så går det dens hus, som ej vill veta av Gud.
21He pono ko nga nohoanga enei o te tangata kino, ko te wahi hoki tenei o te tangata kahore e mohio ki te Atua.