1Min livskraft är förstörd, mina dagar slockna ut, bland gravar får jag min lott.
1¶ Kua pau toku manawa, moti rawa oku ra, kua rite te urupa moku.
2Ja, i sanning är jag omgiven av gäckeri, och avoghet får mitt öga ständigt skåda hos dessa!
2He pono he hunga tawai enei kei ahau, a kei roto tonu toku kanohi i a ratou whakakarangitanga.
3Så ställ nu säkerhet och borgen för mig hos dig själv; vilken annan vill giva mig sitt handslag?
3Tena ra, homai he punga ko koe tonu hei whakakapi turanga moku; ko wai hei papaki ringa ki ahau?
4Dessas hjärtan har du ju tillslutit för förstånd, därför skall du icke låta dem triumfera.
4Kua huna hoki e koe to ratou ngakau kei mohio; na reira e kore koe e whakaneke ake i a ratou.
5Den som förråder sina vänner till plundring, på hans barn skola ögonen försmäkta.
5Ko te tangata e whaki ana i ona hoa, he mea mo te utu, ko nga kanohi tonu o ana tamariki e hemo.
6Jag är satt till ett ordspråk bland folken; en man som man spottar i ansiktet är jag.
6Kua meinga hoki ahau e ia hei hahani ma nga iwi; a kua waiho marakerake ahau hei whakaetietinga.
7Därför är mitt öga skumt av grämelse, och mina lemmar äro såsom en skugga allasammans.
7Kua atarua toku kanohi i te tangi, rite tonu ki te atarangi oku wahi katoa.
8De redliga häpna över sådant, och den oskyldige uppröres av harm mot den gudlöse.
8Ka miharo te hunga tika ki tenei, a ka whakaoho te tangata harakore i a ia ano hei whakahe i te atuakore.
9Men den rättfärdige håller fast vid sin väg, och den som har rena händer bemannar sig dess mer.
9Otiia ka mau te tangata tika ki tona ara, a ko te tangata ringa ma ka neke haere ake te kaha.
10Ja, gärna mån I alla ansätta mig på nytt, jag lär ändå bland eder ej finna någon vis.
10¶ Ko koutou katoa ia tahuri, anga mai nei, e kore hoki tetahi tangata mahara e kitea e ahau i roto i a koutou.
11Mina dagar äro förlidna, sönderslitna äro mina planer, vad som var mitt hjärtas begär.
11Kua pahemo oku ra, motumotuhia ake oku whakaaro i whakatakoto ai, tae noa ki nga whakaaro o toku ngakau.
12Men natten vill man göra till dag, ljuset skulle vara nära, nu då mörker bryter in.
12Ko te po kua meinga e ratou hei ao; ko te marama, e ki ana ratou, e tata tonu ana ki te pouri.
13Nej, huru jag än bidar, bliver dödsriket min boning, i mörkret skall jag bädda mitt läger;
13Ki te titiro ahau i te reinga hei whare moku; mehemea kua wharikitia e ahau toku moenga ki te pouri;
14till graven måste jag säga: »Du är min fader», till förruttnelsens maskar: »Min moder», »Min syster».
14Mehemea kua karanga ahau ki te pirau, ko koe toku papa; ki te iro ranei, ko koe toku whaea, toku tuahine!
15Vad bliver då av mitt hopp, ja, mitt hopp, vem får skåda det?
15Kei hea ra he tumanakohanga atu moku? A ko taku e tumanako atu ai ko wai e kite?
16Till dödsrikets bommar far det ned, då jag nu själv går till vila i stoftet.
16Ka riro ki raro ki nga taha o te reinga, ina whai okiokinga i roto i te puehu.