¹Därefter tog Job till orda och sade:

¹¶ Katahi a Hopa ka whakautu, ka mea,

²Över nog har jag fått höra av sådant; usla tröstare ären I alla.

²Ka maha nga mea pena kua rangona nei e ahau: he kaiwhakamarie haumaruru rawa koutou katoa.

³Är det nu slut på detta tal i vädret, eller eggar dig ännu något till gensvar?

³E whai mutunga ranei nga kupu tikangakore? Na te aha ranei koe i whakaoho ki te whakahoki kupu mai?

⁴Jag kunde väl ock tala, jag såsom I; ja, jag ville att I voren i mitt ställe! Då kunde jag hopsätta ord mot eder och skaka mot eder mitt huvud till hån.

⁴E taea ano e ahau te korero pena i a koutou; me i penei to koutou wairua me toku wairua, hono tonu aku kupu ki a koutou, ka ruru ano toku upoko ki a koutou.

⁵Med munnen kunde jag då styrka eder och med läpparnas ömkan bereda eder lindring.

⁵E whakakaha ano ia toku mangai i a koutou, ka ai ano hoki te whakamarie a oku ngutu hei pehi i to koutou mamae.

⁶Om jag nu talar, så lindras därav ej min plåga; och tiger jag, icke släpper den mig ändå.

⁶¶ Ahakoa korero ahau, kahore toku pouri e iti iho; ki te mutu taku, ko tehea wahi o toku mamae ka taharahara iho.

⁷Nej, nu har all min kraft blivit tömd; du har ju förött hela mitt hus.

⁷Inaianei ano kua meinga ahau e ia kia ruha: moti iho i a koe toku whakaminenga katoa.

⁸Och att du har hemsökt mig, det gäller såsom vittnesbörd; min sjukdom får träda upp och tala mot mig.

⁸Na kua mau kita koe ki ahau, hei kaiwhakaatu i toku he: e whakatika ana mai hoki toku hirokitanga ki ahau, hei whakapuaki i toku he: e whakatika ana mai hoki toku hirokitanga ki ahau hei whakapuaki i toku he.

⁹I vrede söndersliter och ansätter man mig, man biter sina tänder samman emot mig; ja, min ovän vässer mot mig sina blickar.

⁹Haehaea ana ahau e ia i a ia e riri ana, e tukino ana ia i ahau; pakiri ana ona niho ki ahau; e whakakoi mai ana toku hoariri i ona kanohi ki ahau.

¹⁰Man spärrar upp munnen mot mig, smädligt slår man mig på mina kinder; alla rota sig tillsammans emot mig.

¹⁰Hamama mai ana o ratou mangai ki ahau; whakahewea mai ana, kei te papaki ratou i toku paparinga; huihui ana ratou kia kotahi hei whawhai ki ahau.

¹¹Gud giver mig till pris åt orättfärdiga människor och kastar mig i de ogudaktigas händer.

¹¹Kua tukua ahau e te Atua ki te hunga he, whakarerea putia ana ahau ki nga ringa o te hunga kino.

¹²Jag satt i god ro, då krossade han mig; han grep mig i nacken och slog mig i smulor. Han satte mig upp till ett mål för sina skott;

¹²Humarie ana taku noho, heoi kua wawahi ia i ahau; kua mau ia ki toku kaki, tatatia ake ahau kia pakaru rikiriki; whakaturia ana ahau e ia hei koperenga pere mana.

¹³från alla sidor träffa mig hans pilar, han genomborrar mina njurar utan förskoning, min galla gjuter han ut på jorden.

¹³Karapotia ana ahau e ana kaikopere, motumotuhia ana e ia oku whatumanawa, kahore hoki e tohungia; ringihia ana e ia toku au ki te whenua.

¹⁴Han bryter ned mig med stöt på stöt, han stormar emot mig såsom en kämpe.

¹⁴He mea wawahi ahau nana, he wahanga, he wahanga; ano he tangata kaha ia e rere mai ana ki runga ki ahau.

¹⁵Säcktyg bär jag hopfäst över min hud, och i stoftet har jag måst sänka mitt horn,

¹⁵Tuituia ana e ahau he kakahu taratara mo toku kiri, whakaititia iho e ahau toku haona ki te puehu.

¹⁶Mitt anlete är glödande rött av gråt, och på mina ögonlock är dödsskugga lägrad.

¹⁶Paruparu noa iho toku mata i te tangihanga, kei runga i oku kamo te atarangi o te mate;

¹⁷Och detta, fastän våld ej finnes i mina händer, och fastän min bön är ren!

¹⁷¶ Ahakoa kahore he tutu i oku ringa, a he ma taku inoi.

¹⁸Du jord, överskyl icke mitt blod, och låt för mitt rop ingen vilostad finnas.

¹⁸Kaua, e te whenua, e hipokina oku toto, kei whai wahi tanga ano hoki taku karanga.

¹⁹Se, redan nu har jag i himmelen mitt vittne, och i höjden den som skall tala för mig.

¹⁹Kei te rangi nei ano inaianei te kaiwhakaatu o taku, kei te wahi i runga toku kaititiro.

²⁰Mina vänner hava mig nu till sitt åtlöje, därför skådar mitt öga med tårar till Gud,

²⁰E tawai mai ana oku hoa ki ahau, maturuturu tonu ia nga roimata o toku kanohi ki te Atua.

²¹Ja, må han här skaffa rätt åt en man mot Gud och åt ett människobarn mot dess nästa.

²¹Kia tohe koa ia i to te tangata tika ki te Atua, i to te tama hoki a te tangata ki tona hoa!

²²Ty få äro de år som skola upprinna, innan jag vandrar den väg där jag ej mer kommer åter.

²²Kia taka mai hoki nga tau torutoru nei, ka haere ahau i te ara e kore ai ahau e hoki mai ano.