1Silvret har ju sin gruva, sin fyndort har guldet, som man renar;
1¶ He rua hoki to te hiriwa e puta mai ai, he wahi ano to te koura e whakarewaina ai.
2järn hämtas upp ur jorden, och stenar smältas till koppar.
2He mea tango mai te rino no roto i te whenua; no te kamaka te parahi, he mea whakarewa.
3Man sätter då gränser för mörkret, och rannsakar ned till yttersta djupet,
3E whakatakotoria ana e te tangata he mutunga mai mo te pouri, e rapua ana e ia ki te tino tutukitanga atu nga kohatu o te pouri, o te atarangi o te mate.
4Där spränger man schakt långt under markens bebyggare, där färdas man förgäten djupt under vandrarens fot, där hänger man svävande, fjärran ifrån människor.
4E pakaruhia mai ana e ia he rua i ko ake o nga nohoanga tangata; kua wareware ratou i te waewae e haere ana; he tawhiti i te tangata to ratou tarenga, e piu atu ana, e piu ana mai.
5Ovan ur jorden uppväxer bröd, men därnere omvälves den såsom av eld.
5Ko te whenua, e puta mai ana he taro i roto i a ia: a e hurihia ake ana a raro iho ano he ahi.
6Där, bland dess stenar, har safiren sitt fäste, guldmalm hämtar man ock där.
6Hei wahi mo nga hapira ona kohatu, he puehu koura ano tona.
7Stigen ditned är ej känd av örnen, och falkens öga har ej utspanat den;
7He ara tena kahore i mohiotia e te manu, kiano i kitea e te kanohi o te whatura.
8den har ej blivit trampad av stolta vilddjur, intet lejon har gått därfram.
8Kahore nga kirehe whakahi kia takahi i taua ara kahore hoki a reira kia haerea e te raiona tutu.
9Ja, där bär man hand på hårda stenen; bergen omvälvas ända ifrån rötterna.
9E pa atu ana tona ringa ki te kiripaka; hurihia ake e ia nga take o nga maunga.
10In i klipporna bryter man sig gångar, där ögat får se allt vad härligt är.
10E tapahia ana e ia he awa i roto i nga kamaka, a e kite ana tona kanohi i nga mea utu nui katoa.
11Vattenådror täppas till och hindras att gråta. Så dragas dolda skatter fram i ljuset.
11E herea ana e ia nga awa kei maturuturu; e whakaputa mai ana hoki i nga mea ngaro ki te marama.
12Men visheten, var finnes hon, och var har förståndet sin boning?
12E kitea ia ki hea te whakaaro nui? kei hea hoki te wahi o te mohio?
13Priset för henne känner ingen människa; hon står ej att finna i de levandes land.
13E kore te tangata e mohio ki tona utu, e kore ano taua hanga e kitea ki te whenua o te ora.
14Djupet säger: »Hon är icke här», och havet säger: »Hos mig är hon icke.»
14¶ E ki ake ana te rire, Kahore i ahau; e ki mai ana hoki te moana, Kahore i ahau.
15Hon köper icke för ädlaste metall, med silver gäldas ej hennes värde.
15E kore e hokona ki te koura, e kore ano hoki e taea te pauna te hiriwa hei utu mona.
16Hon väges icke upp med guld från Ofir, ej med dyrbar onyx och safir.
16E kore e taea te whakarite ki te koura o Opira, ki te onika utu nui, ki te hapira.
17Guld och glas kunna ej liknas vid henne; hon får ej i byte mot gyllene klenoder.
17E kore e rite te koura, te kohatu piata ki a ia: e kore e hokona ki nga oko koura parakore.
18Koraller och kristall må icke ens nämnas; svårare är förvärva vishet än pärlor.
18E kore e whakahuatia te kaoa, nga peara ranei; hira ake hoki te utu o te whakaaro nui i to te rupi.
19Etiopisk topas kan ej liknas vid henne; hon väges icke upp med renaste guld.
19E kore te topaha o Etiopia e rite ki a ia, e kore e tau te koura parakore hei utu.
20Ja, visheten, varifrån kommer väl hon, och var har förståndet sin boning?
20¶ Ka haere mai ra i hea te whakaaro nui? Kei hea te wahi o te matau?
21Förborgad är hon för alla levandes ögon, för himmelens fåglar är hon fördold;
21He mea huna atu na hoki i nga kanohi o nga mea ora katoa, ngaro rawa i nga manu o te rangi.
22avgrunden och döden giva till känna; »Blott hörsägner om henne förnummo våra öron.»
22E ki ake ana te whakangaromanga raua ko te mate, i hakiri o maua taringa ki tona rongo.
23Gud, han är den som känner vägen till henne, han är den som vet var hon har sin boning.
23E mohio ana te Atua ki tona ara, kua kite ano ia i tona wahi.
24Ty han förmår skåda till jordens ändar, allt vad som finnes under himmelen ser han.
24E titiro ana hoki ia ki nga pito o te whenua, e kite ana ia i nga mea i raro i te rangi, a puta noa;
25När han mätte ut åt vinden dess styrka och avvägde vattnen efter mått,
25E mea ana i te whakataimaha mo te hau; ae, e mehua ana ia i nga wai ki te mehua.
26när han stadgade en lag för regnet och en väg för tordönets stråle,
26I a ia e whakatakoto ana i te tikanga mo te ua, i te huarahi mo te uira o te whatitiri,
27då såg han och uppenbarade henne, då lät han henne stå fram, då utforskade han henne.
27Ka kitea e ia i reira, a whakapuakina mai ana; i whakaukia e ia, a ata rapua ana e ia.
28Och till människorna sade han så: »Se Herrens fruktan, det är vishet, och att fly det onda är förstånd.»
28A ka mea ia ki te tangata, Na, ko te wehi ki te Ariki, ko te whakaaro nui tena; a ko te mawehe atu i te kino, koia te matauranga.