¹Åter hov Job upp sin röst och kvad:

¹¶ A i korero tonu a Hopa i tana pepeha, i mea,

²Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,

²Aue, me i rite ki nga marama o mua, ki nga ra i tiaki ai te Atua i ahau!

³då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!

³I tiaho mai ai tana rama ki toku matenga, a na tana whakamarama i haere ai ahau i te pouri:

⁴Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,

⁴Me i pera ano me ahau i nga ra o toku taiohitanga, i te mea nei kei runga to te Atua whakaaro puku i toku teneti;

⁵då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,

⁵I te mea e noho ana ano te Kaha Rawa i ahau, a kei tetahi taha oku aku tamariki, kei tetahi taha;

⁶då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!

⁶I horoia ai oku takahanga ki te pata, a rere mai ana nga awa hinu ki ahau i roto i te kohatu!

⁷När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,

⁷¶ I toku haerenga atu ki te kuwaha ki te pa, a whakapai ana i te nohoanga moku i te waharoa,

⁸då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.

⁸Ka kite nga taitamariki i ahau, a piri ana ratou: whakatika ana nga koroheke, tu ana ki runga;

⁹Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;

⁹Mutu pu te korero a nga tino tangata, kua kopania te ringa ki o ratou mangai;

¹⁰furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.

¹⁰Ngaro ana te reo o nga rangatira, piri ana o ratou arero ki o ratou ngao.

¹¹Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;

¹¹No te rongonga hoki o te taringa i ahau manaaki ana i ahau; te kitenga o te kanohi i ahau, whakaae mai ana ki aku mahi:

¹²ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.

¹²No te mea naku i whakaora te rawakore i a ia e karanga ana, te pani me te tangata hoki kahore nei ona kaiawhina.

¹³Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.

¹³I tau ki runga ki ahau te manaaki a te tangata e tata ana ki te whakangaromanga; harakoa ana i ahau te ngakau o te pouaru.

¹⁴I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.

¹⁴I kakahuria e ahau te tika, a ko tera toku kakahu: e rite ana taku whakarite whakawa he koroka, he karauna.

¹⁵Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.

¹⁵He kanohi ahau ki te matapo, he waewae ki te kopa.

¹⁶Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.

¹⁶He matua ahau ki nga rawakore: a i ata rapua e ahau te tikanga o te totohe a te tangata kihai nei ahau i mohio.

¹⁷Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.

¹⁷Wawahia ana e ahau nga kauae o te tangata kino, a takiritia mai ana e ahau tana mea pahua i roto i ona niho.

¹⁸Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.

¹⁸¶ Katahi ahau ka mea, Tera ahau e mate i roto i toku ohanga; ka whakanuia oku ra kia rite ki te onepu te maha:

¹⁹Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.

¹⁹Ko toku pakiaka tautoro tonu ki nga wai, a i te po tau ana te tomairangi ki runga ki toku peka:

²⁰Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand.»

²⁰Ko toku kororia hou tonu i roto i ahau, a hoki ake ana te kaha o taku kopere i toku ringa.

²¹Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.

²¹I whakarongo mai nga tangata ki ahau, i tatari, whakarongo puku ana ratou i ahau e whakatakoto whakaaro ana.

²²Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.

²²I muri i aku kupu kore ake ratou i korero ano; maturuturu iho ana aku kupu ki runga ki a ratou.

²³De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.

²³I taria mai ahau e ratou ano ko te ua; hamama mai ana o ratou mangai ano e tatari ana ki te ua o muri.

²⁴När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.

²⁴Ka kata ahau ki a ratou, kihai i whakaponohia e ratou; kihai hoki ratou i whakataka i te marama o toku mata.

²⁵Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.

²⁵Naku to ratou ara i whiriwhiri, a noho ana ahau hei rangatira, noho ana hoki ahau ano he kingi i roto i te ope; i rite ahau ki te kaiwhakamarie o te hunga e tangi ana.