¹Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;

¹¶ I muri i tenei ka puaki te mangai o Hopa, a ka kanga e ia tona ra.

²Job tog till orda och sade:

²Na ka oho a Hopa, ka mea,

³Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: »Ett gossebarn är avlat.»

³Kia ngaro te ra i whanau ai ahau, te po i korerotia ai, He tamaroa kei roto i te kopu.

⁴Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver.

⁴Waiho taua ra mo te pouri; kaua e tirohia iho e te Atua i runga; kaua hoki e whitingia e te marama.

⁵Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag.

⁵Kia poke ia i te pouri, i te atarangi hoki o te mate; kia tauria iho e te kapua; kia whakawehia ano hoki e te whakapouritanga o te ra.

⁶Den natten må gripas av tjockaste mörker; ej må den få fröjda sig bland årets dagar, intet rum må den finna inom månadernas krets.

⁶Na ko taua po, kia mau pu i te pouri kerekere: kei honoa ki nga ra o te tau; kei huihuia atu ina taua nga marama.

⁷Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig höje sig jubel under den.

⁷Nana, kia mokemoke taua po, kaua te reo koa e uru ki roto.

⁸Må den förbannas av dem som besvärja dagar, av dem som förmå mana upp Leviatan.

⁸Kia kanga hoki e te hunga kanga i te ra, e te hunga mohio ki te whakaara rewiatana.

⁹Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;

⁹Kia pouri nga whetu o tona kakarauritanga; kia tatari ki te marama, a kahore noa iho; kei kite hoki i te takiritanga ata.

¹⁰eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.

¹⁰Mona kihai i tutaki i nga tatau o te kopu o toku whaea, kihai i huna i te mauiui kei kitea e ahau.

¹¹Varför fick jag ej dö strax i modersskötet, förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?

¹¹¶ He aha ahau te mate ai i te kopu? He aha te hemo ai i toku putanga mai i te kopu?

¹²Varför funnos knän mig till mötes, och varför bröst, där jag fick di?

¹²He aha i rite wawe ai nga turi moku, me nga u hei ngote maku?

¹³Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila,

¹³Me i pena, kua ata takoto ahau, te ai he whakaohooho, moe ana ahau: katahi ahau ka whai okiokinga,

¹⁴vid sidan av konungar och rådsherrar i landet, män som byggde sig palatslika gravar,

¹⁴I roto i nga kingi, i nga kaiwhakatakoto whakaaro o te whenua i hanga nei i nga wahi mokemoke mo ratou,

¹⁵ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld och hade sina hus uppfyllda av silver;

¹⁵I roto ranei i nga rangatira whai koura, o ratou nei whare ki tonu i te hiriwa:

¹⁶eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster, lik ett barn som aldrig fick se ljuset.

¹⁶Kua kahore noa iho ranei, kua pera me te materoto e ngaro nei, me nga kohungahunga kahore nei e kite i te marama.

¹⁷Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila;

¹⁷Mutu ake i reira te whakararuraru a te hunga kino; okioki ana i reira te hunga kua mauiui nga uaua.

¹⁸där hava alla fångar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst.

¹⁸Ata noho ana nga herehere i reira, te rongo i te reo o te kaitukino.

¹⁹Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri ifrån sin herre.

¹⁹Kei reira te iti, te rahi, kahore hoki he rangatira o te pononga.

²⁰Varför skulle den olycklige skåda ljuset? Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,

²⁰¶ He aha te marama i homai ai ki te tangata kei roto nei i te mate? te ora ki te tangata kua kawa te wairua?

²¹åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer, och spana därefter mer än efter någon skatt,

²¹E koingo nei ki te mate, heoi kahore noa iho; e keri ana kia taea ia, nui atu i te keri i nga taonga huna.

²²åt dem som skulle glädjas -- ja, intill jubel -- och fröjda sig, allenast de funne sin grav;

²²Hari pu ratou, koa ana, ina kitea te urupa.

²³varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker, åt en man så kringstängd av Gud?

²³He aha ano te marama i homai ai ki te tangata kua huna nei tona ara, kua oti nei te tutakitaki mai e te Atua?

²⁴Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop.

²⁴Kiano hoki ahau i kai, kua tae mai taku mapu: ano he wai oku hamama e ringihia ana.

²⁵ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade för, det kommer över mig.

²⁵No te mea kua tae mai ki ahau te mea whakawehi e wehi nei ahau; ko taku e pawera nei kua pa ki ahau.

²⁶Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila; ångest kommer över mig.

²⁶Kahore oku humarie, kahore oku ata noho, ehara i te mea e okioki ana; na kua puta te raruraru.