¹Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

¹¶ Katahi a Eripata Temani ka oho, ka mea,

²Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?

²Ki te anga matou ki te korero ki a koe, e pouri ranei koe? otira e taea e wai te pehi te kupu?

³Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;

³Nana, he tokomaha i whakaakona e koe: nau hoki i whakakaha nga ringa kahakore.

⁴dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.

⁴Ara ana i au kupu te tangata e hinga ana; nau hoki i kaha ai nga turi kua piko.

⁵Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.

⁵Inaianei kua tae mai ki a koe, a e hemo ana koe: e pa ana ki a koe, ohorere ana koe.

⁶Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?

⁶He taka ianei kei tou wehi ki te Atua he okiokinga whakaaro mou? Kei te tapatahi o ou huarahi he tumanakohanga mou?

⁷Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?

⁷¶ Maharatia ra, ko wai o nga tangata harakore i huna? I ngaro ranei ki hea te hunga tika?

⁸Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;

⁸Ko taku hoki tenei i kite ai, ko te hunga e parau ana i te he, e rua ana i te raruraru, ko ia ra ano ta ratou e kokoti ai.

⁹för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.

⁹Huna ana ratou e te ha o te Atua, moti iho ratou i te hau o tona riri.

¹⁰Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;

¹⁰Ko te hamama o te raiona, ko te reo o te raiona tutu, ko nga niho o nga kuao raiona, whati ana.

¹¹Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.

¹¹Ngaro ana te raiona katua i te kore kai, a marara noa atu nga kuao a te raiona.

¹²Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,

¹²¶ Na i kawea pukutia mai he korero ki ahau, a kapohia ana e toku taringa he komuhumuhu.

¹³När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,

¹³I nga whakaaroaronga, no nga kite o te po, i te mea ka au iho te moe a te tangata,

¹⁴då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.

¹⁴Ka pa te wehi ki ahau, me te ihiihi, a wiri ana oku wheua katoa.

¹⁵En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.

¹⁵Na ka tika atu he wairua i toku aroaro, tutu ana nga huruhuru o toku kikokiko.

¹⁶Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:

¹⁶Tu ana ia, otiia kihai ahau i mohio ki tona mata; he ahua te mea i toku aroaro: tu puku ana; na ka rongo ahau i te reo e ki ana,

¹⁷»Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?

¹⁷He nui atu ranei te tika o te tangata i to te Atua? He nui atu ranei i to tona Kaihanga to ma o te tangata?

¹⁸Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;

¹⁸Nana, kahore rawa ia e whakawhirinaki ki ana pononga; a ki tana, he he kei ana anahera.

¹⁹huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;

¹⁹Tera atu to te hunga e noho ana i roto i nga whare uku, he puehu to ratou turanga; mongamonga kau ratou i te aroaro o te purehurehu.

²⁰när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.

²⁰I waenganui o te ata, o te ahiahi, ka whakangaromia ratou; huna ana ratou ake tonu atu, te ai tetahi hei whakaaro atu.

²¹Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö.»

²¹Kahore ranei to ratou taura here teneti i motuhia i roto i a ratou? Mate ana ratou, kahore hoki he matauranga.