¹Ropa fritt; vem finnes, som svarar dig, och till vilken av de heliga kan du vända dig?

¹¶ Tena ra, karanga; ka whakao ranei tetahi ki a koe? a ka anga atu koe ki a wai o te hunga tapu?

²Se, dåren dräpes av sin grämelse, och den fåkunnige dödas av sin bitterhet.

²E patua ana hoki te kuware e te aritarita, e whakamatea ana te whakaarokore e te hae.

³Jag såg en dåre, fast var han rotad, men plötsligt måste jag ropa ve över hans boning.

³I kite ahau i te kuware e hou ana ona pakiaka; kitea rawatia ake kua kanga e ahau tona nohoanga.

⁴Ty hans barn gå nu fjärran ifrån frälsning, de förtrampas i porten utan räddning.

⁴Kei tawhiti atu ana tama i te ora, mongamonga noa ratou i te kuwaha, kahore hoki he kaiwhakaora.

⁵Av hans skörd äter vem som är hungrig, den rövas bort, om och hägnad med törnen; efter hans rikedom gapar ett giller.

⁵Ko ana hua ka kainga e te tangata matekai, ka riro i a ia ahakoa i roto i te tataramoa, a ka hamama te mahanga ki o ratou rawa.

⁶Ty icke upp ur stoftet kommer fördärvet, ej ur marken skjuter olyckan upp;

⁶¶ Na e kore te he e puta ake i te puehu, e kore ano te raruraru e tupu ake i te oneone;

⁷nej, människan varder född till olycka, såsom eldgnistor måste flyga mot höjden.

⁷I whanau te tangata ki te raruraru, tona rite kei nga korakora e rere nei whakarunga.

⁸Men vore det nu jag, så sökte jag nåd hos Gud, åt Gud hemställde jag min sak,

⁸Ko ahau ia ka rapu i ta te Atua; me tuku atu taku korero ki te Atua,

⁹åt honom som gör stora och outrannsakliga ting, under, flera än någon kan räkna,

⁹E mahi nei i nga mea nunui e kore nei e taea te rapu atu, i nga mea whakamiharo e kore nei e taea te tatau;

¹⁰åt honom som låter regnet falla på jorden och sänder vatten ned över markerna,

¹⁰E homai nei i te ua ki te mata o te whenua, e unga nei i te wai ki te mata o nga parae;

¹¹när han vill upphöja de ringa och förhjälpa de sörjande till frälsning.

¹¹E whakanoho nei i te hunga iti ki te wahi tiketike, a whakanekehia ake ana te hunga pouri ki te ora.

¹²Han är den som gör de klokas anslag om intet, så att deras händer intet uträtta med förnuft;

¹²E haukoti nei i nga whakaaro o te hunga tinihanga, te taea e o ratou ringa ta ratou i mea ai.

¹³han fångar de visa i deras klokskap och låter de illfundiga förhasta sig i sina rådslag:

¹³Mau ake i a ia te hunga whakaaro i to ratou tinihanga: pororaru iho nga whakaaro o te hunga kotiti ke.

¹⁴mitt på dagen råka de ut för mörker och famla mitt i ljuset, likasom vore det natt.

¹⁴I te awatea nei, tutaki ana ratou ki te pouri; whawha ana ratou i te poutumarotanga, ano ko te po.

¹⁵Så frälsar han från deras tungors svärd, han frälsar den fattige ur den övermäktiges hand.

¹⁵Otiia e whakaorangia ana e ia te rawakore i te hoari, i to ratou mangai, i te ringa ano o te tangata kaha.

¹⁶Den arme kan så åter hava ett hopp, och orättfärdigheten måste tillsluta sin mun.

¹⁶Ka ai ano he tumanakohanga atu mo te ware; kokopi tonu ia te mangai o te kino.

¹⁷Ja, säll är den människa som Gud agar; den Allsmäktiges tuktan må du icke förkasta.

¹⁷¶ Nana, ka hari te tangata e akona ana e te Atua: na kaua e whakahawea ki te papaki a te Kaha Rawa.

¹⁸Ty om han och sargar, så förbinder han ock, om han slår, så hela ock hans händer.

¹⁸He whakamamae hoki tana, he takai ano; e patu ana ia, a ko ona ringa ano hei whakaora.

¹⁹Sex gånger räddar han dig ur nöden, ja, sju gånger avvändes olyckan från dig.

¹⁹E ono nga matenga e whakaora ai ia i a koe; ahakoa e whitu, e kore te he e pa ki a koe.

²⁰I hungerstid förlossar han dig från döden och i krig undan svärdets våld.

²⁰I te matekai ka hokona koe e ia kei mate; i te tatauranga ano, kei pangia e te hoari.

²¹När tungor svänga gisslet, gömmes du undan; du har intet att frukta, när förhärjelse kommer.

²¹Ka huna koe i te whiu a te arero, e kore ano koe e wehi i te whakangaromanga ina tae mai.

²²Ja, åt förhärjelse och dyr tid kan du då le, för vilddjur behöver du ej heller känna fruktan;

²²E kata ano koe ki te whakangaromanga raua ko te hemokai; e kore hoki koe e wehi i nga kirehe o te whenua.

²³ty med markens stenar står du i förbund, och med djuren på marken har du ingått fred.

²³No te mea ka takoto tau kawenata ki nga kohatu o te parae; ka mau ano ta koutou rongo ko nga kirehe o te parae.

²⁴Och du får se huru din hydda står trygg; när du synar din boning, saknas intet däri.

²⁴Ka mohio ano koe e tu ana tou teneti i te aionuku, ka haereere ano koe ki tou nohoanga, te ai he hara.

²⁵Du får ock se huru din ätt förökas, huru din avkomma bliver såsom markens örter.

²⁵Ka mohio ano koe he nui ou uri, he pera ano tou whanau me te tarutaru o te whenua.

²⁶I graven kommer du, när du har hunnit din mognad, såsom sädesskylen bärgas, då dess tid är inne.

²⁶Ka ata rite ou tau ina tae koe ki te urupa, ka pera ano me te puranga witi e hikitia ake ana i tona wa e rite ai.

²⁷Se, detta hava vi utrannsakat, och så är det; hör därpå och betänk det väl.

²⁷Nana, tenei, he mea rapu na matou ko te mea tika hoki ia; whakarangona mai, ka mohio iho hei pai mou.