¹Så oförvägen är ingen, att han törs reta denne. Vem vågar då sätta sig upp mot mig själv?

¹¶ E taea ranei a Rewiatana te kukume mai e koe ki te matau? te pehi ranei i tona arero ki te aho?

²Vem har först givit mig något, som jag alltså bör betala igen? Mitt är ju allt vad som finnes under himmelen.

²E whakanohoia ranei e koe he aho ki tona ihu? E pokaia ranei e koe tona kauae ki te matau?

³Jag vill ej höra upp att tala om hans lemmar, om huru väldig han är, och huru härligt han är danad.

³E maha ranei ana inoi ki a koe? E korero ngawari ranei ia ki a koe?

⁴Vem mäktar rycka av honom hans pansar? Vem vågar sig in mellan hans käkars par?

⁴E whakarite kawenata ranei ia ki a koe? e riro ai ia i a koe hei pononga oti tonu mai?

⁵Hans gaps dörrar, vem vill öppna dem? Runtom hans tänder bor ju förskräckelse.

⁵Ka rite ranei ia ki te manu hei mea takaro mau? E herea ranei ia e koe hei mea ma au kotiro?

⁶Stolta sitta på honom sköldarnas rader; hopslutna äro de med fast försegling.

⁶E waiho ranei ia hei taonga hokohoko ma nga ropu tangata hi ika? E wehewehea atu ranei ma nga kaihokohoko?

⁷Tätt fogar sig den ena intill den andra, icke en vindfläkt tränger in mellan dem.

⁷E kapi ranei tona kiri i o tao? tona pane i nga wero ika?

⁸Var och en håller ihop med den nästa, de gripa in i varandra och skiljas ej åt.

⁸Kia pa tou ringa ki a ia; maharatia te whawhai, a kei pena a mua.

⁹När han fnyser, strålar det av ljus; hans blickar äro såsom morgonrodnadens ögonbryn.

⁹Nana, he hori kau te manako ki a ia: e kore ranei tetahi e hinga noa ki te kite kau atu i a ia?

¹⁰Bloss fara ut ur hans gap, eldgnistor springa fram därur.

¹⁰Kahore he tangata e maia rawa hei whakaoho i a ia: na ko wai e tu ki toku aroaro?

¹¹Från hans näsborrar utgår rök såsom ur en sjudande panna på bränslet.

¹¹¶ Ko wai te tangata nana te mea kua takoto wawe ki ahau, e whakautu ai ahau ki a ia? Ahakoa he aha te mea i raro i nga rangi, puta noa, naku katoa.

¹²Hans andedräkt framgnistrar eldkol, och lågor bryta fram ur hans gap.

¹²E kore e huna e ahau te korero mo ona wahi, mo tona kaha, mo te ataahua hoki o tona hanganga.

¹³På hans hals har kraften sin boning, och framför honom stapplar försagdhet.

¹³Ma wai e tihore a waho o tona kakahu? Ko wai e tae ki tana paraire rererua?

¹⁴Själva det veka på hans buk är ett stadigt fogverk, det sitter orubbligt, såsom gjutet på honom.

¹⁴Ma wai e whakatuwhera nga tatau o tona mata? He wehi kei ona niho a taka noa.

¹⁵Hans hjärta är fast såsom sten, fast såsom bottenstenen i kvarnen.

¹⁵Ko tana e whakamanamana ai ko ona unahi pakari; tutaki rawa pera i te hiri piri tonu.

¹⁶När han reser sig, bäva hjältar, av ångest mista de all sans.

¹⁶Na, i te tata tonu o tetahi ki tetahi, e kore te hau e puta i waenga.

¹⁷Angripes han med ett svärd, så håller det ej stånd, ej heller spjut eller pil eller pansar.

¹⁷Piri tonu ratou ki a ratou ano; mau tonu, e kore ano e taea te wehe.

¹⁸Han aktar järn såsom halm och koppar såsom murket trä.

¹⁸Ka tihe ia, ka kowha mai te marama; a ko te rite i ona kanohi kei nga kamo o te ata.

¹⁹Bågskott skrämma honom ej bort, slungstenar förvandlas för honom till strå;

¹⁹E puta ana mai i tona mangai he rama mura, mokowhiti ana nga koraahi.

²⁰ja, stridsklubbor aktar han såsom strå, han ler åt rasslet av lansar.

²⁰Puta ana te paowa i ona pongaponga, me te mea no te kohua e koropupu ana, no te otaota e kaia ana.

²¹På sin buk bär han skarpa eggar, spår såsom av en tröskvagn ristar han i dyn.

²¹Ngiha ana nga waro i tona ha, rere atu ana te mura i tona mangai.

²²Han gör djupet sjudande som en gryta, likt en salvokokares kittel förvandlar han vattnet.

²²Kei tona kaki te kaha e noho ana, e tuapa ana te pawera i tona aroaro.

²³Bakom honom strålar vägen av ljus, djupet synes bära silverhår.

²³Ko ona kikokiko tawerewere piri tonu: maro tonu ki runga ki a ia; e kore e taea te whakakorikori.

²⁴Ja, på jorden finnes intet som är honom likt, otillgänglig för fruktan skapades han.

²⁴Pakari tonu tona ngakau ano he kamaka; ae ra, maro tonu ano ko to raro kohatu huri..

²⁵På allt vad högt är ser han med förakt, konung är han över alla stolta vilddjur.

²⁵Ka whakarewa ia i a ia ki runga, ka wehi nga tangata nunui: na te pororaru ka porangi noa iho ratou.

²⁶Ki te whai tetahi i a ia ki te hoari, e kore e taea; ahakoa e te tao, e te pere, e te koikoi ranei.

²⁷Ki tona whakaaro he kakau witi te rino, he rakau popopopo te parahi.

²⁸E kore ia e tahuti i te pere: ki a ia ka meinga noatia nga kohatu o te kotaha hei papapa.

²⁹Kiia ake e ia nga patu hei papapa: e kataina ana e ia te huhu o te tao.

³⁰Ko raro ona e rite ana ki te kohatu koikoi: e wharikitia ana e ia a runga o te paru ano he patunga witi.

³¹E meinga ana e ia te rire kia koropupu ano he kohua, me te moana kia rite ki te hinu.

³²E hangaia ana e ia he huarahi kia marama i muri i a ia; tera e maharatia he hina te moana.

³³I te whenua nei kahore he mea hei rite mona, he mea i hanga nei kahore ona wehi.

³⁴E titiro ana ia ki nga mea tiketike katoa: he kingi ia mo nga tama katoa a te whakapehapeha.