¹För sångmästaren; av David; en psalm. Min lovsångs Gud, tig icke.

¹¶ Ki te tino kaiwhakatangi. He himene na Rawiri. E te Atua, e whakamoemiti nei ahau, kei wahangu koe:

²Ty sin ogudaktiga mun, sin falska mun hava de upplåtit mot mig, de hava talat mot mig med lögnaktig tunga.

²Kua puaki hoki te mangai o te tangata kino me te mangai o te tangata tinihanga, ki te he moku: he teka o ratou arero, e korero nei moku.

³Med hätska ord hava de omgivit mig, de hava begynt strid mot mig utan sak.

³I karapotia hoki ahau e ratou ki nga kupu mauahara, a i whawhai takekore ki ahau.

⁴Till lön för min kärlek stå de mig emot, men jag beder allenast.

⁴Mo toku aroha he riri ta ratou whakautu: ko ahau ia, he inoi taku.

⁵De hava bevisat mig ont för gott och hat för min kärlek.

⁵E homai ana e ratou ki ahau he kino mo te pai, he mauahara mo toku aroha.

⁶Låt en ogudaktig man träda upp emot honom, och låt en åklagare stå på hans högra sida.

⁶¶ Meinga he tangata kino hei rangatira mona; kia tu he hoariri ki tona ringa matau.

⁷När han kommer inför rätta, må han dömas skyldig, och hans bön vare synd.

⁷Kia tau te he ki a ia, ina whakawakia: kia waiho ano tana inoi hei hara.

⁸Blive hans dagar få, hans ämbete tage en annan.

⁸Kia torutoru ona ra; kia riro tana mahi tirotiro i tetahi atu.

⁹Varde hans barn faderlösa och hans hustru änka.

⁹Kia pania ana tamariki, kia pouarutia hoki tana wahine.

¹⁰Må hans barn alltid gå husvilla och tigga och söka sitt bröd fjärran ifrån ödelagda hem.

¹⁰Kia kopikopiko noa ana tamariki, pinono ai: kia rapu kai hoki ma ratou i o ratou wahi mokemoke.

¹¹Må ockraren få i sin snara allt vad han äger, och må främmande plundra hans gods.

¹¹Kia haoa e te kaituku moni ana mea katoa; kia pahuatia hoki e nga tangata iwi ke ana mauiuitanga.

¹²Må ingen finnas, som hyser misskund med honom, och ingen, som förbarmar sig över hans faderlösa.

¹²Kaua tetahi hei hoatu noa i te aroha ki a ia: kaua hoki tetahi hei atawhai i ana pani.

¹³Hans framtid varde avskuren, i nästa led vare sådanas namn utplånat.

¹³Kia hatepea putia ona uri: a i to muri whakatupuranga kia horoia rawatia atu o ratou ingoa.

¹⁴Hans fäders missgärning varde ihågkommen inför HERREN, och hans moders synd varde icke utplånad.

¹⁴Kia maharatia e Ihowa te kino o ona matua: kei murua hoki te hara o tona whaea.

¹⁵Må den alltid stå inför HERRENS ögon; ja, sådana mäns åminnelse må utrotas från jorden.

¹⁵Kia mau tonu ki te aroaro o Ihowa: kia hatepea atu ai e ia te maharatanga ki a ratou i runga i te whenua.

¹⁶Ty han tänkte ju icke på att öva misskund, utan förföljde den som var betryckt och fattig och den vilkens hjärta var bedrövat, för att döda dem.

¹⁶Mona kihai i mahara ki te mahi tohu: heoi tukino ana ia i te ware, i te rawakore, i te hunga ngakau maru, kia patua ai ratou.

¹⁷Han älskade förbannelse, och den kom över honom; han hade icke behag till välsignelse, och den blev fjärran ifrån honom.

¹⁷Ae ra, i pai ia ki te kanga, a kua tae mai ki a ia: kihai ia i aro ki te manaaki, heoi kua mamao tera i a ia.

¹⁸Han klädde sig i förbannelse såsom i en klädnad, och såsom vatten trängde den in i hans liv och såsom olja in i hans ben.

¹⁸I kakahu ia i te kanga ki a ia, ano ko tona kakahu: na kua tae tera ki roto ki a ia ano he wai, me he hinu hoki ki roto ki ona wheua.

¹⁹Den varde honom såsom en mantel att hölja sig i, och såsom en gördel att alltid omgjorda sig med.

¹⁹Waiho ki a ia hei kakahu hipoki mona, hei whitiki hoki e whitikiria tonutia ai ia.

²⁰Detta vare mina motståndares lön från HERREN, och deras som tala ont mot min själ.

²⁰Na hei utu tena ma Ihowa ki oku hoariri, ki te hunga hoki e korero kino nei ki toku wairua.

²¹Men du, HERRE, Herre, stå mig bi för ditt namn skull; god är ju din nåd, så må du då rädda mig.

²¹¶ Kia puta tau mahi moku, e te Atua, e te Ariki, he whakaaro ki tou ingoa: na te mea he pai tau mahi tohu, whakaorangia ahau,

²²Ty jag är betryckt och fattig, och mitt hjärta är genomborrat i mitt bröst.

²²He ware hoki ahau, he rawakore, kua mamae hoki toku ngakau i roto i ahau.

²³Såsom skuggan, när den förlänges, går jag bort; jag ryckes bort såsom en gräshoppssvärm.

²³Ka riro ahau me te atarangi e whakawairua kau ana: e peipeia ana ahau me he mawhitiwhiti.

²⁴Mina knän äro vacklande av fasta, och min kropp förlorar sitt hull.

²⁴Hurorirori kau oku turi i te nohopuku; a e kohia ana te ngako o oku kikokiko.

²⁵Till smälek har jag blivit inför dem; när de se mig, skaka de huvudet.

²⁵Kua waiho ahau hei tawainga ma ratou: ka kite ratou i ahau, ka ruru o ratou matenga.

²⁶Hjälp mig, HERRE, min Gud; fräls mig efter din nåd;

²⁶Awhinatia ahau, e Ihowa, e toku Atua: kia rite ki tou aroha tau whakaora i ahau.

²⁷och må de förnimma att det är din hand, att du, HERRE, har gjort det.

²⁷Kia matau ai ratou ko tou ringa itene: a nau tenei, e Ihowa, i mea.

²⁸Om de förbanna, så välsigna du; om de resa sig upp, så komme de på skam, men må din tjänare få glädja sig.

²⁸Ma ratou e kanga, mau ia e manaaki: kia whakama ratou ina whakatika; ko tau pononga ia kia hari.

²⁹Mina motståndare varde klädda i blygd och höljda i skam såsom i en mantel.

²⁹Kia whakakakahuria oku hoariri ki te whakama, a ko to ratou numinumi hei koroka hipoki mo ratou.

³⁰Min mun skall storligen tacka HERREN; mitt ibland många vill jag lova honom.

³⁰Ka tino whakawhetai toku mangai ki a Ihowa, ae ra, ka whakamoemiti ahau ki a ia i waenganui o te mano.

³¹Ty han står på den fattiges högra sida för att frälsa honom från dem som fördöma hans själ.

³¹E tu hoki ia ki te ringa matau o te rawakore, hei whakaora i a ia i te hunga e whakahe ana i tona wairua.