1En vallfartssång. Mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom -- så säge Israel --
1¶ He waiata; he pikitanga. He ki tenei ma Iharaira, Ka maha a ratou tukinotanga i ahau o toku tamarikitanga ake;
2mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom, dock blevo de mig ej övermäktiga.
2Ka maha a ratou tukinotanga i ahau o toku tamarikitanga ake; heoi kihai ahau i taea e ratou.
3På min rygg hava plöjare plöjt och dragit upp långa fåror.
3I parautia toku tuara e nga kaiparau; he roa a ratou parautanga.
4Men HERREN är rättfärdig och har huggit av de ogudaktigas band.
4He tika ta Ihowa: motu pu i a ia nga aho a te hunga kino.
5De skola komma på skam och vika tillbaka, så många som hata Sion.
5¶ Kia whakama, kia whakahokia ki muri, te hunga katoa e kino nei ki Hiona.
6De skola bliva lika gräs på taken, som vissnar, förrän det har vuxit upp;
6Kia rite ratou ki te tarutaru i nga tuanui, e memenge nei i te mea kiano i tupu ake.
7ingen skördeman fyller därmed sin hand, ingen kärvbindare sin famn,
7E kore nei e ki te ringa o te kaikoti, te uma hoki o te kaipaihere.
8och de som gå där fram kunna icke säga: »HERRENS välsignelse vare över eder! Vi välsigna eder i HERRENS namn.»
8E kore ano te hunga e haere ana i te taha e mea, Kia tau ki a koutou te manaaki a Ihowa: ko ta matou manaaki tenei ki a koutou i runga i te ingoa o Ihowa.