1För sångmästaren; en sång, en psalm. Höjen jubel till Gud, alla länder;
1¶ Ki te tino kaiwhakatangi. He himene, he waiata. Hamama, e te whenua katoa, ki te Atua:
2lovsjungen hans namns ära, given honom ära och pris.
2Himenetia te kororia o tona ingoa, kia whai kororia te whakamoemiti ki a ia.
3Sägen till Gud: Huru underbara äro icke dina gärningar! För din stora makts skull visa dina fiender dig underdånighet.
3Mea atu ki te Atua, Ano te wehi o au mahi! Ma te nui o tou kaha e ngohengohe ai ou hoariri ki a koe.
4Alla länder skola tillbedja och lovsjunga dig; de skola lovsjunga ditt namn. Sela.
4E koropiko katoa te whenua ki a koe; ka himene ki a koe; ka himene ratou ki tou ingoa. (Hera.
5Kommen och sen vad Gud har gjort; underbara äro hans gärningar mot människors barn.
5Haere mai kia kite i nga mahi a te Atua: mataku rawa tana mahi ki nga tama a te tangata.
6Han förvandlade havet till torrt land; till fots gingo de genom floden; då gladdes vi över honom.
6Nana i mea te moana hei tuawhenua: haere a waewae ana ratou ra roto i te awa; hari ana matou ki a ia i reira.
7Genom sin makt råder han evinnerligen, hans ögon giva akt på hedningarna; de gensträviga må icke förhäva sig. Sela.
7Ko tona kawanatanga tuturu tonu i runga i tona kaha; e titiro ana ona kanohi ki nga tauiwi; kei whakakake te hunga tutu. (Hera.
8Prisen, I folk, vår Gud, och låten hans lov ljuda högt;
8¶ Whakapaingia to tatou Atua, e nga iwi; kia rangona te reo whakamoemiti ki a ia.
9ty han har beskärt liv åt vår själ och har icke låtit vår fot vackla.
9Nana nei hoki i mau ai to tatou wairua ki te ora, kahore hoki e tukua e ia o tatou waewae kia nekehia.
10Ty väl prövade de oss, o Gud, du luttrade oss, såsom silver luttras;
10Kua whakamatauria hoki matou e koe, e te Atua: whakarewaia ana matou e koe, ano he hiriwa e whakarewaia ana.
11du förde oss in i fängelse, du lade en tung börda på vår rygg;
11Kua kawea nei matou e koe ki roto ki te kupenga: whakapikaua ana e koe te mea whakamamae ki o matou hope.
12du lät människor fara fram över vårt huvud, vi måste gå genom eld och vatten. Men du har fört oss ut och vederkvickt oss.
12I meinga ano e koe o matou upoko kia ekengia hoihotia e te tangata; i ra roto matou i te kapura, i te wai: heoi whakaputaina mai ana matou e koe ki te wahi momona.
13Så kommer jag då till ditt hus med brännoffer, jag vill infria mina löften till dig,
13¶ Ka tomo ahau me nga tahunga tinana ki tou whare; ka whakamana ahau i aku kupu taurangi ki a koe,
14dem till vilka mina låppar öppnade sig, och som min mun uttalade i min nöd.
14Era i puaki i oku ngutu, i korerotia e toku mangai i ahau e pouri ana.
15Brännoffer av feta får vill jag frambära åt dig, med offerånga av vädurar; jag vill offra både tjurar och bockar. Sela.
15Ka whakaekea e ahau mau nga mea momona hei tahunga tinana, ngatahi ano me te mea kakara o nga hipi toa; ka tukua e ahau he puru, he koati. (Hera.
16Kommen och hören, så vill jag förtälja för eder, I alla som frukten Gud, vad han har gjort mot min själ.
16Haere mai, whakarongo, e koutou katoa e wehi ana ki te Atua, a maku e whakapuaki tana i mea ai ki toku wairua.
17Till honom ropade jag med min mun, och lovsång var redan på min tunga.
17I tangi toku mangai ki a ia: i whakanuia ano ia e toku arero.
18Om jag hade förehaft något orätt i mitt hjärta, så skulle Herren icke höra mig.
18Ki te whakaaroa e toku ngakau te he, e kore te Ariki e whakarongo mai.
19Men Gud har hört mig, han har aktat på mitt bönerop.
19Nei ra he pono kua whakarongo te Atua, kua tahuri ia ki toku reo inoi.
20Lovad vare Gud, som icke har förkastat min bön eller vänt ifrån mig sin nåd!
20Kia whakapaingia te Atua, kihai nei i whakapeau ke i taku inoi, i tana atawhai hoki ki ahau.