1En psalm av Asaf. Sannerligen, Gud är god mot Israel, mot dem som hava rena hjärtan.
1¶ He himene na Ahapa. He pono, he pai te Atua ki a Iharaira; ki te hunga ngakau ma.
2Men jag hade så när stapplat med mina fötter, mina steg voro nära att slinta;
2Ko ahau ia, wahi iti kua tapepa oku waewae: me i kotahi kua paheke oku takahanga.
3ty jag upptändes av avund mot de övermodiga, när jag såg att det gick dem väl i deras ogudaktighet.
3I hae hoki ahau ki te hunga whakahi, i toku kitenga i te tangata hara e kake ana.
4Ty fria ifrån vedermödor äro de till sin död, och deras hull är frodigt.
4Kahore hoki he whakawiringa a te mate i a ratou: he maro ano o ratou uaua.
5De komma icke i olycka såsom andra dödliga och varda icke plågade såsom andra människor.
5Kahore nga mea whakapouri tangata e pa ki a ratou; kahore ano ratou e whiua tahitia me te mano tangata.
6Därför är högmod deras halsprydnad, våld den klädnad som höljer dem.
6Na reira, ano he hei te whakakake e awhi nei i a ratou, ano he kakahu te tutu e hipokina nei ratou.
7Ur fetma skåda deras ögon fram, deras hjärtans inbillningar hava intet mått.
7Pupuhi ana o ratou kanohi i te ngako: nui ake nga mea i a ratou i a o ratou ngakau i hiahia ai.
8De håna och tala förtryck i sin ondska; med höga åthävor tala de.
8E whakahi ana ratou, e korero kino ana mo te whakatoi: kei runga noa ake a ratou korero.
9Med sin mun stiga de upp i himmelen, och deras tunga far fram på jorden;
9Tutuki tonu to ratou mangai ki nga rangi: e kopikopiko ana hoki to ratou arero i runga i te whenua.
10därför vänder sig deras folk till dem och super så in vattnet i fulla drag.
10Koia tona iwi i hoki mai ai ki konei: a e whakawiria ana he wai mo ratou, ki tonu te kapu.
11Och de säga: »Huru skulle Gud kunna veta det? Skulle sådan kunskap finnas hos den Högste?»
11E mea ana ratou, Ma te aha e matau ai te Atua? He matauranga koia to te Runga Rawa?
12Ja, så är det med de ogudaktiga; det går dem alltid väl, och de växa i makt.
12Nana, ko te hunga kino tenei, kei runga tonu i te whenua rangatira, e hua ana o ratou taonga.
13Sannerligen, förgäves bevarade jag mitt hjärta rent och tvådde mina händer i oskuld;
13He pono he maumau taku mea i toku ngakau kia ma, taku horoi hoki i oku ringa ki te harakore.
14jag vart dock plågad hela dagen, och var morgon kom tuktan över mig.
14E whiua ana hoki ahau i te roa o te ra, e pakia ana i nga ata katoa.
15Om jag hade sagt: »Så vill jag lära», då hade jag svikit dina barns släkte.
15¶ Me i ki ahau, Ka penei taku korero; na e tinihanga ana ahau ki te whakatupuranga o au tamariki.
16När jag nu tänkte efter för att begripa detta, syntes det mig alltför svårt,
16I taku meatanga kia matauria tenei, ka kite ahau he mahi whakauaua rawa;
17till dess jag trängde in i Guds heliga rådslut och aktade på dess ände.
17Tae noa ahau ki te wahi tapu o te Atua, katahi ahau ka mohio ki to ratou mutunga.
18Sannerligen, på slipprig mark ställer du dem, du störtar dem ned i fördärv.
18He pono i whakaturia ratou e koe ki nga wahi pahekeheke; a whakataka ana e koe ki te ngaromanga.
19Huru varda de ej till intet i ett ögonblick! De förgås och få en ände med förskräckelse.
19Ano te panga whakareretanga o to ratou hunanga! kua pau rawa i nga wehi.
20Såsom det är med en dröm, när man vaknar, o Herre, så aktar du dem för intet, såsom skuggbilder, när du vaknar.
20Ka rite ki te rekanga kanohi, ina ara ake te tangata, tau whakahawea ki to ratou ahua, e te Ariki, ina ara ake koe.
21När mitt hjärta förbittrades och jag kände styng i mitt inre,
21¶ Na mamae noa iho toku ngakau, a hukihuki ana oku whatumanawa.
22då var jag oförnuftig och förstod intet; såsom ett oskäligt djur var jag inför dig.
22He whakaarokore hoki ahau, he kuware: me te mea he kirehe ahau i tou aroaro.
23Dock förbliver jag städse hos dig; du håller mig vid min högra hand.
23Ahakoa ra kei a koe tonu ahau; e puritia ana e koe toku ringa matau.
24Du skall leda mig efter ditt råd och sedan upptaga mig med ära.
24Ma tou whakaaro ahau e arahi; muri iho ka riro ahau i a koe ki te kororia.
25Vem har jag i himmelen utom dig! Och när jag har dig, då frågar jag efter intet på jorden.
25Ko wai hoki toku i te rangi ko koe anake? Kahore atu hoki oku i te whenua e hiahia ai, ko koe anake.
26Om än min kropp och min själ försmäkta, så är dock Gud mitt hjärtas klippa och min del evinnerligen.
26Hemo iho oku kikokiko me toku ngakau: ko te Atua ia te kaha o toku ngakau, toku wahi ake ake.
27Ty se, de som hava vikit bort ifrån dig skola förgås; du förgör var och en som trolöst avfaller från dig.
27Na, ko te hunga e mamao atu ana i a koe ka mate: ka ngaro i a koe te hunga puremu katoa e whakarere nei i a koe.
28Men jag har min glädje i att hålla mig intill Gud; jag söker min tillflykt hos Herren, HERREN, för att kunna förtälja alla dina gärningar.
28Ko ahau ia, he pai ki ahau te whakatata ki te Atua: kua waiho e ahau te Ariki, a Ihowa, hei whakawhirinakitanga moku, kia whakapuakina ai e ahau au mahi katoa.