¹Och han sade till mig: »Du människobarn, ät vad du här finner, ät upp denna rulle, och gå sedan åstad och tala till Israels hus.»

¹Huan ka kiangah, Mihing tapa, na muh ne in; laibu jial ne inla, Israel inkote kiangah thu vagen in, achi a

²Då öppnade jag min mun, och han gav mig rullen att äta.

²Huchiin ka kam ka kaa, laibu jial a honne sakta hi.

³Och han sade till mig: »Du människobarn, du måste mätta din buk och fylla dina inälvor med den rulle som jag nu giver dig.» Och jag åt, och den var i min mun söt såsom honung.

³Huan aman ka kiangah Mihing tapa, na gil ah pai inla, hiai laibu jial ka honpiakin na gilsung hihdim in, a chi a. Huchiin ka netaa, a khumdan ka kamah khuaiju bang mai ahi hi.

⁴Och han sade till mig: »Du människobarn, gå bort till Israels hus och tala till dem med mina ord.

⁴Huan aman ka kiangah, Mihing tapa kuan inla, Israel inkote kiangah ka thute zangin vagen in.

⁵Ty du bliver ju icke sänd till ett folk med obegripligt språk och trög tunga, utan till Israels hus,

⁵Pau tuam leh pau haksa te kianga sawl na hi zo ngala;

⁶icke till mångahanda folk med obegripligt språk och trög tunga, vilkas tal du icke förstår; sannerligen, sände jag dig till sådana, så skulle de höra på dig

⁶Nam pau chi tuamtuam leh pau haksa mahmah a thu uh na theih theihlouhte kianga sawt na hi kei hi. A kiang ua nang ka honsawlin pellouin na thu a ngaikhe mahmah dinguh.

⁷Men Israels hus vill icke höra på dig, ty de vilja icke höra på mig; hela Israels hus har hårda pannor och förhärdade hjärtan.

⁷Himahleh Israel inkoten a honngaikhe kei ding ua, kei lah honngaikhe sin ngal kei ua, Israel inkote tengteng lah taltang tak leh lungtang genhak mahmah ahi ngal ua,

⁸Men se, jag gör ditt ansikte hårt såsom deras ansikten, och din panna hård såsom deras pannor.

⁸Huan ngaiin, na mai amau mai lakah khauh takin, na taltang leng amau taltang lak atak takin ka honbawl hi.

⁹Ja, jag gör din panna hård såsom diamant, hårdare än flinta. Du skall icke frukta för dem och icke förfäras för dem, då de nu äro ett gensträvigt släkte.»

⁹Suang tak mahmah, meisuang sanga takin na tal ka bawla, lau kenla, a miet uah lunglel sam ken, helhat mi hi mah le uh, a chi a.

¹⁰Och han sade till mig: »Du människobarn, allt vad jag talar till dig skall du upptaga i ditt hjärta och höra med dina öron.

¹⁰Huailou leng ka kiangah Mihing tapa, na kianga ka thugen ding tengteng na bilin ngaikhia inla, na lungtang ah khum in.

¹¹Och gå bort till dina fångna landsmän, och tala till dem och säg till dem: 'Så säger Herren, HERREN' -- evad de nu höra därpå eller icke.»

¹¹Huan kuan inla, na chipih saltangte kiang vatung inla; na ngaikhia uhiam, a ngaikhe kei uhiam. Hichibang TOUPA thu pawt ahi hi, chiin gen inla, hilh in, a chi a.

¹²Och en andekraft lyfte upp mig, och jag hörde bakom mig ljudet av ett väldigt dån: »Lovad vare HERRENS härlighet, där varest den är!»,

¹²Huchiin khain a hondomkangtaa, huan amuna kipana TOUPAN thupina a dinkhiak laiin, ka nunglamah jinling thawm ka ja hi;

¹³så ock ljudet av väsendenas vingar, som rörde vid varandra, och ljudet av hjulen jämte dem och ljudet av ett väldigt dån.

¹³Huai tuh thilhingte kha kisukha leh a kiangua kangtalai pei te, jinling thawm bang nei ahi uhi.

¹⁴Och en andekraft lyfte upp mig och förde mig bort, och jag färdades åstad, bedrövad och upprörd i min ande, och HERRENS hand var stark över mig.

¹⁴Huchiin khain a hontawi kanga, a honla mangtaa: heh mahmah leh utlou pipiin ka kuantaa, TOUPA khut lah ka tungah a hat ngala.

¹⁵Och jag kom till de fångna i Tel-Abib, till dem som bodde vid strömmen Kebar, till den plats där de bodde; och jag satt där ibland dem i sju dagar, försänkt i djup sorg.

¹⁵Huchiin, Telabiba saltang te, Kebar luia tengte kiang ka vatunga, a tutna uah ka tua; lamdanga sa takin huaiah ni sagih ka tuta hi.

¹⁶Men efter sju dagar kom HERRENS ord till mig; han sade:

¹⁶Huan ni sagih beiin hichi ahi a, TOUPA thu ka kiang a hongtung a,

¹⁷»Du människobarn, jag har satt dig till en väktare för Israels hus, för att du å mina vagnar skall varna dem, när du hör ett ord från min mun.

¹⁷Mihing tapa, Israel inkote vilpain nang ka honsep ahi; huchiin ka kama thu na za dinga, kei sikin amau vauna na pe ding hi,

¹⁸Om jag säger till den ogudaktige: 'Du måste dö' och du då icke varnar honom, ja, om du icke säger något till att varna den ogudaktige för hans ogudaktiga väg och rädda hans liv, då skall väl den ogudaktige dö genom sin missgärning, men hans blod skall jag utkräva av din hand.

¹⁸Mi gilou kianga ka thu, Na si mahmah ding ahi, ka chiha, huai mi gilou a hinna hum dinga a gitlouhna lampi paisan dinga vauna na neih louha, vauna thu leng na hilh sam louha, huai mi gitlouhnaa a sih leh a sisan moh nang lakah kon sik ngeingei ding hi.

¹⁹Men om du varnar den ogudaktige och han likväl icke vänder om från sin ogudaktighet och sin ogudaktiga väg, då skall visserligen han dö genom sin missgärning, men du själv har räddat din själ.

¹⁹Himahleh huai mi gilou na vaua, a gitlouhna a pai san louha, a gitlouhna lampi a lehngatsan sam kei leh a gitlouhna ah a si dinga, nang bel na hinna na humbit ahi zo ding hi.

²⁰Och om en rättfärdig man vänder om från sin rättfärdighet och gör vad orätt är, så skall jag lägga en stötesten i hans väg, och han skall dö. Om du då icke har varnat honom, så skall han väl dö genom sin synd, och den rättfärdighet som han förr har övat skall icke varda ihågkommen, men hans blod skall jag utkräva av din hand.

²⁰Huan mi diktatin a diktatna lehngat sana gitlouhna a hiha, a ma a pukna ka koih a leh, a si ding: vauna na neih louh jiakin a khelhnaah a si dinga; a thil diktat hihsat theihgige ahi kei ding; a sisan moh ahihleh na laka kon sik ding hi.

²¹Men om du har varnat den rättfärdige, för att han, den rättfärdige, icke skall synda, och han så avhåller sig från synd, då skall han förvisso få leva, därför att han lät varna sig, och du själv har då räddat din själ.»

²¹Himahleh mi diktat khial lou dinga na vaua a khelh kei leh vauna a khawksak jiakin a hing ding; nang leng na hinna na humbit ding hi, achia.

²²Och HERRENS hand kom där över mig, och han sade till mig: »Stå upp och gå ut på slätten; där skall jag tala med dig.»

²²Huan huaiah TOUPA khut ka tungah a oma, ka kiangah, Thou inla, phaijangah pai inla, huaiah ka honhoupih ding, a chi a. Huchiin ka thoua, phaijangah ka paita hi.

²³Då stod jag upp och gick ut på slätten; och se, där stod HERRENS härlighet, alldeles sådan som jag hade sett den vid strömmen Kebar; och jag föll ned på mitt ansikte.

²³Huan ngaiin, huaiah TOUPA thupina, Kebar luia ka muh thupina bang maiin a hongdinga, kei a khupin ka pukta hi.

²⁴Men en andekraft kom i mig och reste upp mig på mina fötter. Och han talade med mig och sade till mig: »Gå och stäng dig inne i ditt hus.

²⁴Huchiin, keiah kha a hongluta, ka khein a honding saka, a honhoupiha, Pai inla, na inah kikhak khum in.

²⁵Och se, du människobarn, bojor skola läggas på dig, och du skall bliva bunden med sådana, så att du icke kan gå ut bland de andra.

²⁵Nang jaw, mihing tapa, khauhualin a honkhih ding ua, ahon gak ding ua, a lak uah na pawt khe nawn kei ding.

²⁶Och jag skall låta din tunga låda vid din gom, så att du bliver stum och icke kan bestraffa dem, då de nu äro ett gensträvigt släkte.

²⁶Na lei na dangtawngah ka belhsak dinga, n apau nawn kei dinga, amaute salpa na hi nawn kei ding, helhat inkuan ahi ngal ua.Himahleh na kianga thu ka gen hun chiangin na kam ka honka sak dinga, a kianguah TOUPA PATHIANIN hichiin a chi hi: A ngaikhiain ngaikhia henla, a ngaikhe louin ngaikhe kei mai heh, helhat innkuan lah ahi ngal ua, a chi hi, chiin na gen ding ahi.

²⁷Men när jag talar med dig, skall jag upplåta din mun, så att du kan säga till dem: 'Så säger Herren, HERREN.' Den som då vill höra, han höre, och den som icke vill, han höre icke, då de nu äro ett gensträvigt släkte.»

²⁷Himahleh na kianga thu ka gen hun chiangin na kam ka honka sak dinga, a kianguah TOUPA PATHIANIN hichiin a chi hi: A ngaikhiain ngaikhia henla, a ngaikhe louin ngaikhe kei mai heh, helhat innkuan lah ahi ngal ua, a chi hi, chiin na gen ding ahi.