¹Men hör nu, du Jakob, min tjänare, du Israel, som jag har utvalt.

¹Tuin jaw, Jakobte, ka sikhate aw, ka tel Israealte aw, ngaikhia unla:

²Så säger HERREN, han som har skapat dig, han som danade dig redan i moderlivet och som hjälper dig: Frukta icke, du min tjänare Jakob, du Jesurun, som jag har utvalt.

²toupa, nou honsiampa, sul akipana nou hon bawlpa, nou honpanpih ding pan hichiin a chi: Ka sikha Jakobte aw, ka tel nou Jesurunte aw, lau kei un.

³Ty jag skall utgjuta vatten över de törstiga och strömmar över det torra; jag skall utgjuta min Ande över din barn och min välsignelse över dina telningar,

³Dangka tungah tui ka sung dinga, lei keu ah tuiluangte ka sung ding; na suante uh tungah ka kha ka sung dinga, na tate uh tungah ka vualzawlna ka sung ding hi:

⁴så att de växa upp mitt ibland gräset såsom pilträd vid vattenbäckar.

⁴Huchiin amau, tui luanna kianga singhiangkaite a pou bangin, loupa lakah a pou ding uh.

⁵Då skall den ene säga: »HERREN tillhör jag», och den andre skall åberopa Jakobs namn, och en tredje skall skriva på sin hand: »HERRENS egen» och skall bruka Israel såsom ett ärenamn.

⁵Mi khatin, toupa A ka hi, achi dinga; mi dang Jakob minin a kilou dinga; mi dangin a khuta, toupa, chi-a gelhin, Israel min a chi minin a zang ding chiin, a chi hi.

⁶Så säger HERREN, Israels konung, och hans förlossare, HERREN Sebaot: Jag är den förste, och jag är den siste, och förutom mig finnes ingen Gud.

⁶toupa, Israelte Kumpipa, amau tanpa sepaihte TOUPAIN hichiin a chi: Kei masapenpa ka hi a, nanungpenpa leng ka hi; keimah loungal Pathian himhim a om kei uh.

⁷Och vem talar, såsom jag har gjort, alltsedan jag lät urtidsfolket framträda? Må han förkunna det och lägga det fram för mig. Ja, må de förkunna det tillkommande, vad som skall ske.

⁷Nidanglaia mite ka seh nungsang kei hih bangin kuan a sam dia, huaite kuan a gen dia, kuan ahia kei sika kizom jela hihlang ding? Thil hontung dingte leh hongon dingte gen hen.

⁸Frukten icke och varen icke förskräckta. Har jag icke för länge sedan låtit dig höra om detta och förkunnat det? I ären ju mina vittnen. Finnes väl någon Gud förutom mig? Nej, ingen annan klippa finnes, jag vet av ingen.

⁸Lau kei unla, kihta sam kei un; tumalamin na kiang uah ka gen khinin ka hontheihsak khin hi lou hia? Huchiin noute ka palaite na hi uhi. Keimah lou Pathian himhim a om ua hiam? A hi, Suangpi himhim a omkei; khat lel leng a om ka theikei.

⁹Avgudamakarna äro allasammans idel tomhet, och deras kära gudar kunna icke hjälpa. Deras bekännare se själva intet och förstå intet; därför måste de ock komma på skam.

⁹Milim bawl tawm bawlmite jaw a vek un huihkhua lel ahi un; a thil deihlam un a phatuam kei ding; a zahlakna ding himhim un amau palaite un leng a mu theikei ua, a thei sam kei uh.

¹⁰Om någon formar en gud och gjuter ett beläte, så är det honom till intet gagn.

¹⁰Kuan ahia pathian bawl mahmah? Ahihkeileh, kuan ahia bangmah dinga phatuam loupi milim bawl tawm sung mahmah?

¹¹Se, hela dess följe skall komma på skam; konstnärerna själva äro ju allenast människor. Må de församlas, så många de äro, och träda fram; de skola då alla tillhopa med förskräckelse komma på skam.

¹¹Ngaiin, a pawlpi tengteng a zahlak ding ua; na semmite leng mihingte laka mi ahi uh: a vek un kikhawm vek uhenla, ding uhen; a lau ding ua, a zahlak khawm ding uh.

¹²Smeden tager sitt verktyg och bearbetar sitt smide i glöden, han formar det med hammare, han bearbetar det med kraftig arm; till äventyrs får han därvid svälta, så att han bliver vanmäktig, och försaka att dricka, så att han bliver matt.

¹²Siksekin heipi a sek jela, meihol ah a tholha sek ding bangin a seka, a ban hattakin a sek je; ahi, a gil a hong kiala, tha a hong zo jel; tui himhim a dawn keia, a bah nak hi.

¹³Träsnidaren spänner ut sitt mätsnöre och gör märken på trästycket med sitt ritstift, han arbetar därpå med sina eggjärn och märker ut det med passaren; och han gör så därav en mansbild, en prydlig människogestalt, som får bo i ett hus.

¹³Singlem bawl miin khau a kai gaka, pensilin a hiding a bawla, nawt mamnain a hidingdan a bawla, bem bawlnain a hiding a bawla, mihing lim bangin a bawla, ina om dingin mihing kilawmna bangin a bawl jel hi.

¹⁴Man fäller åt sig cedrar; man tager plantor av stenek och vanlig ek och uppdrager dem åt sig bland skogens träd; man planterar åt sig lärkträd, och regnet giver dem växt.

¹⁴Sidar singte a kiphuka, se sing leh tosaw a laa, gammang sing laka khat amah tuama om dingin a hihkipa; meilahsing a suana, vuahin a vak hi.

¹⁵Detta hava människorna till bränsle; och man tager därav och värmer sig därmed, man tänder på det och bakar bröd därvid. Men därjämte förfärdigar man en gud därav och tillbeder den, man gör därav ett beläte och faller ned för det.

¹⁵Huainungin mi adinga meia khul ding a hita ding; huaia kipanin a laa, a kihihlum jel; ahi, a kuangsaka, tanghou a hai jel hi: ahi, pathian a bawla, a be jel hi; huai sing pen milim bawl tawm dingin a bawla, huai khupbohin chibai a buk hi.

¹⁶En del av träet bränner man alltså upp i eld, över en annan del därav tillagar man kött till att äta, steker sin stek och äter sig mätt; när man så har värmt sig, säger man: »Gott, nu är jag varm, nu njuter jag av brasan.»

¹⁶Huai sing khenkhat meiah a khula; a khenkhat sa nekna dingin a zanga; sa a ema, a tai hi; ahi, mei lum a awia, Nuame, ka lumta, mei mel ka muta e. a chi a;

¹⁷Men av det som är kvar gör man en gud, man gör sig ett beläte, och för det faller man ned och tillbeder, man bönfaller inför det och säger: »Rädda mig, ty du är min gud.» --

¹⁷A val pathian dingin a bawla, a bawltawm milim mah: huai khupboha chibai bukin a biaa, a kiangah athuma, Honhondamin, ka pathian lah na hi ngala, a chi jel hi.

¹⁸Ja, sådana veta intet och förstå intet, ty igentäppta äro deras ögon, så att de icke se, och deras hjärtan, så att de intet begripa.

¹⁸A theikei ua, a ngaihtuah sam kei uh; aman lah a mit uh a mitsisakta ngala; a theihsiam louhna dingun a lungtang uh leng a khaksakta hi.

¹⁹Ingen har så mycken eftertanke, så mycket vett eller förstånd, att han säger: »En del därav har jag bränt upp i eld, och på kolen har jag bakat bröd och stekt kött och har så ätit; skulle jag då av återstoden göra en styggelse? Skulle jag falla ned för ett stycke trä?»

¹⁹Huchiin kuamahin a theikhe nawn kei ua, Khenkhat lah meiah ka khul ngala; ahi, a vamah leng tanghou bang ka hai a; sa leng ka ema, lah ka ne ngala: a val thil kihhuai dingin ka bawl ding hia? Singa suak khupbohin chibai ka buk ding hia? Hih dingin amauah theihna leh theihsiamna a om tuan kei hi.

²⁰Den som så håller sig till vad som blott är aska, han är förledd av ett dårat hjärta, så att han icke förstår att rädda sin själ, icke att tänka: »Blott fåfänglighet är, vad jag håller i min högra hand.»

²⁰Vuk kia a ne jela: a lungtang khema omin, a hinna a kihumbit theihlouhna ding leh, Ka khut taklamah juau a om ka hia? Achih theihlouhna dingin, amah a kalsuansakta hi.

²¹Tänk härpå, du Jakob, du Israel, ty du är min tjänare; jag har danat dig, ja, du är min tjänare. Israel, du varder icke förgäten av mig.

²¹Jakobte aw, huai thilte theihgige un, Israelte aw, nou leng theigige un ka sikhate lah na hi ngal ua; kei bawl na hi ua; ka sikhate na hi uh: Israelte aw, ka mangngilhin na om kei ding uh.

²²Jag utplånar dina överträdelser såsom ett moln och dina synder såsom en sky. Vänd om till mig, ty jag förlossar dig.

²²Na tatleknate uh meipi hihmang bangin ka hihmang taa, na khelhnate uh mei hihmang bangin ka hihmang na lai hi; ka kiangah hongkik nawn un, nou lah ka hontanta ngala, chiin.

²³Jublen, I himlar, ty HERREN utför sitt verk; höjen glädjerop, I jordens djup, bristen ut i jubel, I berg, du skog med alla dina träd; ty HERREN förlossar Jakob, han bevisar sig härlig i Israel.

²³Vante aw, nuamsa takin lasa un, TOUPAN lah huaite a hihta ngala; lei nuailamte aw, kikou un, tangte aw, gamnuai leh a sunga sing om chiteng aw, lasa khe guih un: TOUPAN Jakobte a tantaa, Israelteah a kipahtawi sin ngala.

²⁴Så säger HERREN, din förlossare, han som danade dig redan i moderlivet: »Jag, HERREN, är den som för allt, den som ensam utspänner himmelen och utan någons hjälp breder ut jorden.

²⁴toupa, noumau hontanpa, sul akipana nou honbawlpan hichin a chi: Kei jaw toupa, thil tengteng siampa, keimah kiaa van kaipalhpa, liansakpa ka hi; kua ahia ka kianga om?

²⁵Jag är den som gör lögnprofeternas tecken om intet och gör spåmännen till dårar, den som låter de vise komma till korta och gör deras klokhet till dårskap,

²⁵Kei lah juautheite chiamtehnate bangmahlou-a bawla, aisansiamte mi haia bawlpa, mi pilte nunglam ngasaka, a theihna uh haihuaia bawlpa.

²⁶men som låter sin tjänares ord bliva beståndande och fullbordar sina sändebuds rådslag. Jag är den som säger om Jerusalem: »Det skall bliva bebott» och om Juda städer: »De skola varda uppbyggda; jag skall upprätta ruinerna där.»

²⁶A sikha thu hihkipa, a palaite lentheih tangtungsakpa, Jerusalem tungthu-a, Huailaiah mi a om nawn ding uh, chipa leh Juda gam kho tung thu-a, Bawlin a om nawn chiat ding uh, a siatna lailai ka bawl nawn ding, chipa.

²⁷Jag är den som säger till havsdjupet: »Sina ut; dina strömmar vill jag låta uttorka.»

²⁷Tui thuk mahmah kiangah, Kangtatin, na luite keng ka kangtat sak ding, chipa.Kura tungthu-a, Amah jaw ka belamchingpa a hi-a, Jerusalem tungthu-a, Bawlin a om nawn ding, chih leh, Pathian biakin kianga, Na suangphum lepin a om nawn ding, chi khop hialin ka deihlam tengteng a hih ding, chipa ka hi, chiin.

²⁸Jag är den som säger om Kores: »Han är min herde, han skall fullborda all min vilja, och han skall säga om Jerusalem: 'Det skall bliva uppbyggt' och till templet: 'Din grund skall åter varda lagd.'»

²⁸Kura tungthu-a, Amah jaw ka belamchingpa a hi-a, Jerusalem tungthu-a, Bawlin a om nawn ding, chih leh, Pathian biakin kianga, Na suangphum lepin a om nawn ding, chi khop hialin ka deihlam tengteng a hih ding, chipa ka hi, chiin.