1I det år då konung Ussia dog såg jag Herren sitta på en hög och upphöjd tron, och släpet på hans mantel uppfyllde templet.
1Kumpipa Uzzia a sih kumin TOUPA laltutphah sang tak tawisana tu ka mu a, a puansilh mong tualin baikin a dimsak vek hi.
2Serafer stodo omkring honom. Var och en av dem hade sex vingar: med två betäckte de sina ansikten, med två betäckte de sina fötter, och med två flögo de.
2A kiangah serafte a ding ua; kha guk chiat a nei ua, a kha nihte un a mai uh a khuh ua, nihin a khepekte uh a khuh ua, nihin a leng uhi.
3Och den ene ropade till den andre och sade: »Helig, helig, helig är HERREN Sebaot; hela jorden är full av hans härlighet.»
3Huan, Sepaihte TOUPA a siangthou hi, a siangthou hi, a siangthou hi, lei pumpi a thupinain a dim, chiin, a kikou tuahsek uhi.
4Och dörrtrösklarnas fästen darrade, när ropet ljöd; och huset blev uppfyllt av rök.
4Huchiin a kikou husain kongpi bul suangphum nasanin a ling sak dudupa, in tuh meikhuin a dimta hi.
5Då sade jag: »Ve mig, jag förgås! Ty jag har orena läppar, och jag bor ibland ett folk som har orena läppar, och mina ögon hava sett Konungen, HERREN Sebaot.»
5Huaitakin, ken, Muk nin pu mi ka hi-a, muk nin pu mite laka om ka hih jiakin ka tung gik hina tele! mangthang ka hita ve; ka mitin lah kumpipa, sepaihte TOUPA, a muta ngala, ka chi hi.
6Men en av seraferna flög fram till mig, och han hade i sin hand ett glödande kol, som han med en tång hade tagit på altaret.
6Huchiin, seraf khat, maitam akipan taiteha teh, meiam tawiin ka kiangah a hong lenga, ka kam honbi a,
7Och han rörde därmed vid min mun. Därefter sade han: »Se, då nu detta har rört vid dina läppar, har din missgärning blivit tagen ifrån dig, och din synd är försonad.»
7Ngaiin, thulimlouhna lakmang a hita, na khelhna leng sawpsiang a hita, a chi a.
8Och jag hörde Herren tala, och han sade: »Vem skall jag sända, och vem vill vara vår budbärare?» Och jag sade: »Se, här är jag, sänd mig.»
8Huan, kua ka sawl dia, kou-a dia kua kuan ding ahia? chiin, TOUPA aw ka ja,
9Då sade han: »Gå åstad och säg till detta folk: 'Hören alltjämt, men förstån intet; sen alltjämt, men förnimmen intet'.
9Huchiin, ken, kei hiaiah ka om, honsawl ve, ka chi a. Huan, a man, Kuan inla, hiai mite va hilhin, Bilin a jak jaw ja unla, theihsiam bel theihsiam kei un; muh jaw mu unla, theih bel theikei un, chiin.
10Förstocka detta folks hjärta, och tillslut dess öron, och förblinda dess ögon, så att det icke kan se med sina ögon, eller höra med sina öron, eller förstå med sitt hjärta, och omvända sig och bliva helat.»
10Hiai chite lungtang thausak inla, a na uh ngongsak inla, a mitte uh mitsi sakin; huchilouinjaw a mit un a mu ding ua, a bil un a za ding ua, a lungtang un leng a thei ding ua, a hongkihei nawn ding uhi, a chi a.
11Men jag sade: »För huru lång tid, Herre?» Han svarade: »Till dess att städerna bliva öde och utan någon invånare, och husen utan folk, och till dess att fälten ligga öde och förhärjade.
11Huan, ken, TOUPA bangtan ahi dia? ka chi a. Huan, aman, hondawnga. Khopite a teng ding beia suksiata a oma, inte a mi beia a oma, gam hoih sipsipa a om,
12Och när HERREN har fört folket bort i fjärran och ödsligheten bliver stor i landet,
12TOUPAN mite gamla pi-a a suana, gamsunga mun paisansa tampi a om masiah.Huan, a sungah sawm lakah khat leng omlai om leh nek khitin a om behlap ding uhi: ahihhangin nahhi let tosaw phukkhit nunga a bul a om nilouh bangin chi siangthou a bul om nilouhlouh ahi, kachi.
13och allenast en tiondedel ännu är kvar däri, då skall denna ytterligare förödas såsom en terebint eller en ek av vilken en stubbe har lämnats kvar, när den fälldes. Den stubben skall vara en helig säd.»
13Huan, a sungah sawm lakah khat leng omlai om leh nek khitin a om behlap ding uhi: ahihhangin nahhi let tosaw phukkhit nunga a bul a om nilouh bangin chi siangthou a bul om nilouhlouh ahi, kachi.