¹O att du läte himmelen rämna och fore hitned, så att bergen skälvde inför dig,

¹Aw tangte na maa a luan khiak zoizoina ding un, van botkekin hongkum suk teitei lechin aw.

²likasom när ris antändes av eld och vatten genom eld bliver sjudande, så att du gjorde ditt namn kunnigt bland dina ovänner och folken darrade för dig!

²Nam chih na maa a linna ding un nang hondoute kianga na min theihsak nadingin, meiin sing neen a kuangsaka, meiin tui a sousak bangin!

³O att du fore hitned med underbara gärningar som vi icke kunde vänta, så att bergen skälvde inför dig!

³Ka lamet louh uh thil mulkimhuai na hih laiin na hong suka, tangte maah a luangkhe zoizoi uhi.

⁴Aldrig någonsin har man ju hört, aldrig har något öra förnummit, aldrig har något öga sett en annan Gud än dig handla så mot dem som vänta efter honom.

⁴Nidanglaia kipanin miten, nangkia loungal, amaute ngak dinga, sepsak jelpa Pathian lah a thei ngeikei ua, bilin lah a za ngei kei ua, mitin leng a mu ngei sam kei hi.

⁵Du kom dem till mötes, som övade rättfärdighet med fröjd, dem som på dina vägar tänkte på dig. Men se, du blev förtörnad, och vi stodo där såsom syndare. Så hava vi länge stått; skola vi väl bliva frälsta?

⁵Nang jaw, nuam taka oma diktat taka hihmi, na lampitea nang hontheigigete, na don jela; ngaiin, nang na hihiam, kou thil ka hihkhial ua; huaite-ah sawtpi ka naomta ua, huchiin hotdamin ka om thei lai ding uam?

⁶Vi blevo allasammans lika orena människor, och all vår rättfärdighet var såsom en fläckad klädnad. Vi vissnade allasammans såsom löv, och våra missgärningar förde oss bort såsom vinden.

⁶Mi nin bangin kana om vekta ngal ua, ka diktatna teng uh leng puansilh nin bang ahi: ka vek un nah bangin ka vuai ua; ka thulimlouhnate un huih bangin a honmut mang jel hi.

⁷Ingen fanns, som åkallade ditt namn, ingen, som vaknade upp för att hålla sig till dig; ty du dolde ditt ansikte för oss och lät oss försmäkta genom vår missgärning.

⁷Huchiin na min lou-a, nang honlen dinga kihihhalh kuamah himhim a om kei uh: kou akipanin na mai na selta ngala, ka thulimlouhnate uh zangin non mangsakta hi.

⁸Men HERRE, du är ju vår fader; vi äro leret, och du är den som har danat oss, vi äro allasammans verk av din hand.

⁸Tuin jaw, aw TOUPA, nang ka pa uh na hi; kou bellei ka hi ua; nang kou honvelpa na hi; huchiin ka vek un na khut suak ka hi uh.

⁹Var då ej så högeligen förtörnad, HERRE; och tänk icke evinnerligen på vår missgärning; nej, se därtill att vi allasammans äro ditt folk.

⁹TOUPA aw, heh lo kenla, thulimlouhnate leng khantawnin theigige sam ken: ngaiin hehpihtakin hon en inla, ka vek un nangmah mite ka hi uhi.

¹⁰Dina heliga städer hava blivit en öken, Sion har blivit en öken, Jerusalem en ödemark.

¹⁰Na khopi siangthoute gamdai a hong suak ua, Zion lah gamdai a hong suak a, Jerusalem lah mun nawtsiat a hong hita hi.

¹¹Vårt heliga och härliga tempel, där våra fäder lovade dig, det har blivit uppbränt i eld; och allt vad dyrbart vi ägde har lämnats åt förödelsen.

¹¹Ka in siangthou uleh ka in kilawm tak uh, ka pipute un nang a honna phat jelna uh, meia hal ahi; ka thil deihhuaite tengteng ulah hihsiatin a omvekta ngala.TOUPA aw, huai thilte-ah na kidek thei sin ahia? Na dai nilouhin non hihgenthei nilouh sin ahia?

¹²Kan du vid allt detta hålla dig tillbaka, o HERRE? Kan du tiga stilla och plåga oss så svårt?

¹²TOUPA aw, huai thilte-ah na kidek thei sin ahia? Na dai nilouhin non hihgenthei nilouh sin ahia?