¹Därefter tog Job till orda och sade:

¹Huan Jobin a dawnga, hichiin a chi a:

²Huru länge skolen I bedröva min själ och krossa mig sönder med edra ord?

²Bangtan ka kha hihbuaia, thutea honhihjan gawp ding na hi ua?

³Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig och kränkt mig utan all försyn.

³Hiai sawmvei tak na honkouta ua: ka tunga giloutaka na hih uh na zum kei ua.

⁴Om så är, att jag verkligen har farit vilse, då är förvillelsen min egen sak.

⁴Huan na na paikhialta mawng leng maw, keimah kianga ka diklouhna om gige hi.

⁵Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig, och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,

⁵Kei demin nou kiliansak petmah ve nuchin, ka minsiatna ka tungah gen ven uchin:

⁶så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt och att han har omsnärjt mig med sitt nät.

⁶Pathianin ka thu ah honzouta chih tuin thei un, huan a lenin a honum suak hi.

⁷Se, jag klagar över våld, men får intet svar; jag ropar, men får icke rätt.

⁷Ngai un, Hiamgamna, chiin ka kikou khiaa, himahleh jakin ka om kei: panpih deihin ka kikoua, himahleh vaihawmna a om kei hi.

⁸Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram, och över mina stigar breder han mörker.

⁸Ka pai theihlouhna dingin ka lampi a um a, huan ka paina dingte ah khomial a koih hi.

⁹Min ära har han avklätt mig, och från mitt huvud har han tagit bort kronan.

⁹Ka thupina honsuahsaka, ka lu akipan lallukhu a la.

¹⁰Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås; han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.

¹⁰Ning chitengah a hon hihniama, ka mangta hi: huan, sing bangin ka lametna a bot khia.

¹¹Sin vrede låter han brinna mot mig och aktar mig såsom sina ovänners like.

¹¹Ka tungah a hehna leng a soua, amah adingin a galte laka khat bangin a honsim hi.

¹²Hans skaror draga samlade fram och bereda sig väg till anfall mot mig; de lägra sig runt omkring min hydda.

¹²A sepaihpawlte a hongkuan khawm ua, ka siatna dingin a lampi uh a bawl uh, huan ka puanin kimvelin puanin a kai uh.

¹³Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder; mina bekanta äro idel främlingar mot mig.

¹³Kei akipanin ka unaute gamlapi ah a koiha, ka mel-theihte kei akipanin a mituam vekta uh.

¹⁴Mina närmaste hava dragit sig undan, och mina förtrogna hava förgätit mig.

¹⁴Ka tanauten a honjuausanta ua, huan ka lawm theihngeiten a honmangngilhta uh.

¹⁵Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling; en främmande man har jag blivit i deras ögon.

¹⁵Ka in tengte leh, ka sikhanuten, mikhual a honsa ua: a mitmuh un namdangmi ka hi.

¹⁶Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke; ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.

¹⁶Ka sikha ka sama, a hondawng kei, ka kamin amah khem mahleng leng.

¹⁷Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn.

¹⁷Ka ji adingin muhthadahhuai ka hia, ka nu tate adingin, kihhuai.

¹⁸Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.

¹⁸Naupang neute nangawnin a honsimmoh ua; ka thoh leh, ka siatna dingin thu a gen uhi.

¹⁹Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med; de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.

¹⁹Ka lawm gilte tengtengin kei a honhua ua: huan amau ka itte ka tungah a hel uh.

²⁰Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.

²⁰Ka guh ka vun ah leh ka sa ah a belh bikbeka, huan ka ha vun toh ka suakta hi.

²¹Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig.

²¹Honhehpih un, honhehpih un, Aw nou ka lawmte; Pathian khutin kei a honkhoihta ngala.

²²Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött?

²²Bangdia Pathian banga nou honsawi na hi ua, ka saa bangdia lungkim lou na hi ua?

²³Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok,

²³Aw ka thute tuin gelhin om le uh aw; Aw laibu ah kigelh lut le aw;

²⁴ja, bleve med ett stift av järn och med bly för evig tid inpräglade i klippan!

²⁴Sik leh ngen gelhna zumin khantawn adingin suangpia gelh hile uh aw;

²⁵Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet.

²⁵Himahleh ka Tanpa a hing chih leh, leitungah a tawp chiangin a ding ding chih ka thei hi:

²⁶Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.

²⁶Huan ka vun huchibanga hihsiata a om khit nungin, himahleh ka sa akipan Pathian ka mu ding hi:

²⁷Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling; därefter trånar jag i mitt innersta.

²⁷Keimah adingin amah keimahmahin ka mu dia, huan ka miten a en dia, midang hi louin. Ka sungah ka lungtang a sidangta hi!

²⁸Men när I tänken: »huru skola vi icke ansätta honom!» -- såsom vore skulden att finna hos mig --

²⁸Amah bangchibangin i sawi ta phet diamah; na chih uleh, kei ah thu bul muhin a om chih theiin;Namsau kihta un: hehnain lah namsau gawtnate a hontun ngala, huchia vaihawmna a om chih na theih theihna ding un.

²⁹då mån I taga eder till vara för svärdet, ty vreden hör till de synder som straffas med svärd; så mån I då besinna att en dom skall komma.

²⁹Namsau kihta un: hehnain lah namsau gawtnate a hontun ngala, huchia vaihawmna a om chih na theih theihna ding un.