¹Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;

¹Człowiek, narodzony z niewiasty, dni krótkich jest, i pełen kłopotów;

²lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.

²Wyrasta jako kwiat, i bywa podcięty, a ucieka jako cieó, i nie ostoi się.

³Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.

³Wszakże i na takiego otwierasz oczy twoje, a przywodzisz mię do sądu z sobą.

⁴Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.

⁴Któż pokaże czystego z nieczystego? Ani jeden;

⁵Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,

⁵Gdyż zamierzone są dni jego, liczba miesięcy jego u ciebie; zamierzyłeś mu kres, którego nie może przestąpić.

⁶vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.

⁶Odstąpże od niego, aż odpocznie, aż przejdzie jako najemniczy dzieó jego.

⁷För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.

⁷Albowiem i o drzewie jest nadzieja, choć je wytną, że się jeszcze odmłodzi, a latorośl jego nie ustanie.

⁸Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,

⁸Choć się zstarzeje w ziemi korzeó jego, i w prochu obumrze pieó jego:

⁹så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.

⁹Wszakże gdy uczuje wilgotność, puści się, i rozpuści gałęzie, jako szczep młody.

¹⁰Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?

¹⁰Ale człowiek umiera, zemdlony będąc, a umarłszy człowiek gdzież jest?

¹¹Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,

¹¹Jako uchodzą wody z morza, a rzeka opada i wysycha.

¹²så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.

¹²Tak człowiek, gdy się układzie, nie wstanie więcej, a pokąd stoją nieba, nie ocuci się, ani będzie obudzony ze snu swego.

¹³Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig --

¹³Obyżeś mię w grobie ukrył i utaił, ażby się uciszył gniew twój, a iżbyś mi zamierzył kres, kędy chcesz wspomnieć na mię!

¹⁴fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.

¹⁴Gdy umrze człowiek, izali żyć będzie? Po wszystkie dni wymierzonego czasu mego będę oczekiwał przyszłej odmiany mojej.

¹⁵Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;

¹⁵Zawołasz, a ja tobie odpowiem; a spraw rąk twoich pożądasz.

¹⁶ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.

¹⁶Aczkolwiekeś teraz kroki moje obliczył, ani odwłóczysz karania za grzech mój.

¹⁷I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.

¹⁷Zapięczętowane jest w wiązance przestępstwo moje, a zgromadzasz nieprawości moje.

¹⁸Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,

¹⁸Prawdziwie jako góra padłszy rozsypuje się, a skała przenosi się z miejsca swego.

¹⁹såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.

¹⁹Jako woda wzdrąża kamienie, a powodzią zalane bywa, co samo od siebie rośnie z prochu ziemi: tak nadzieję ludzką w niwecz obracasz.

²⁰Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.

²⁰Przemagasz go ustawicznie, a on schodzi; odmieniasz postać jego, i wypuszczasz go.

²¹Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.

²¹Będąli zacni synowie jego, tego on nie wie; jeźli też wzgardzeni, on nie baczy.

²²Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.

²²Tylko ciało jego, póki żyw, boleje, a dusza jego w nim kwili.