¹Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

¹Tedy odpowiedział Elifas Temaóczyk, i rzekł:

²Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?

²Jeźli będziemy mówili z tobą, nie będzie ci to przykro? Ale któż się może od mówienia zatrzymać?

³Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;

³Otoś ich wiele uczył, i ręceś mdłe potwierdzał.

⁴dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.

⁴Upadającego wspierały mowy twoje, a kolana zemdlone posilałeś.

⁵Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.

⁵A teraz, gdy to na cię przyszło, niecierpliwie znosisz, a iż cię dotknęło, trwożysz sobą.

⁶Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?

⁶Azaż pobożność twoja nie była ufnością twoją, a uprzejmość spraw twoich oczekiwaniem twojem?

⁷Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?

⁷Wspomnij proszę, kto kiedy niewinny zginął? albo gdzieby ludzie szczerzy zniszczeli?

⁸Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;

⁸Jakom widał, że ci, którzy orali złość, i rozsiewali przewrotność, toż też zasię żęli.

⁹för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.

⁹Bo tchnieniem Bożem giną, a od ducha gniewu jego niszczeją.

¹⁰Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;

¹⁰Ryk lwi, i głos lwicy, i zęby lwiąt wytrącają.

¹¹Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.

¹¹Lew ginie, iż nie ma łupu, i szczenięta lwie rozproszone bywają.

¹²Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,

¹²Nadto doszło mię słowo potajemnie, i pojęło ucho moje cokolwiek z niego.

¹³När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,

¹³W rozmyślaniu widzenia nocnego, gdy przypada twardy sen na ludzi,

¹⁴då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.

¹⁴Zdjął mię strach i lękanie, które wszystkie kości moje przestraszyło.

¹⁵En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.

¹⁵A duch szedł przed twarzą moją, tak, iż włosy wstały na ciele mojem.

¹⁶Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:

¹⁶Stanął, a nie znałem twarzy jego, kształt tylko jakiś był przed oczyma memi; uciszyłem się, i słyszałem głos mówiący:

¹⁷»Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?

¹⁷Izali człowiek może być sprawiedliwszy niżeli Bóg; albo mąż czystszy niż Stworzyciel jego?

¹⁸Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;

¹⁸Oto w sługach jego niemasz doskonałości, a w Aniołach swoich znalazł niedostatek;

¹⁹huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;

¹⁹Daleko więcej w tych, co mieszkają w domach glinianych, których grunt jest na prochu, i starci bywają snadniej niżeli mól.

²⁰när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.

²⁰Od poranku aż do wieczora bywają starci; a iż tego nie uważają, na wieki zginą.

²¹Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö.»

²¹Azaż zacność ich nie pomija z nimi? umierają, ale nie w mądrości.