¹Därefter tog Job till orda och sade:

¹Y RESPONDIO Job, y dijo:

²Huru länge skolen I bedröva min själ och krossa mig sönder med edra ord?

²¿Hasta cuándo angustiaréis mi alma, Y me moleréis con palabras?

³Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig och kränkt mig utan all försyn.

³Ya me habéis vituperado diez veces: ¿No os avergonzáis de descomediros delante de mí?

⁴Om så är, att jag verkligen har farit vilse, då är förvillelsen min egen sak.

⁴Sea así que realmente haya yo errado, Conmigo se quedará mi yerro.

⁵Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig, och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,

⁵Mas si vosotros os engrandeciereis contra mí, Y adujereis contra mí mi oprobio,

⁶så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt och att han har omsnärjt mig med sitt nät.

⁶Sabed ahora que Dios me ha trastornado, Y traído en derredor su red sobre mí.

⁷Se, jag klagar över våld, men får intet svar; jag ropar, men får icke rätt.

⁷He aquí yo clamaré agravio, y no seré oído: Daré voces, y no habrá juicio.

⁸Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram, och över mina stigar breder han mörker.

⁸Cercó de vallado mi camino, y no pasaré; Y sobre mis veredas puso tinieblas.

⁹Min ära har han avklätt mig, och från mitt huvud har han tagit bort kronan.

⁹Hame despojado de mi gloria, Y quitado la corona de mi cabeza.

¹⁰Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås; han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.

¹⁰Arruinóme por todos lados, y perezco; Y ha hecho pasar mi esperanza como árbol arrancado.

¹¹Sin vrede låter han brinna mot mig och aktar mig såsom sina ovänners like.

¹¹E hizo inflamar contra mí su furor, Y contóme para sí entre sus enemigos.

¹²Hans skaror draga samlade fram och bereda sig väg till anfall mot mig; de lägra sig runt omkring min hydda.

¹²Vinieron sus ejércitos á una, y trillaron sobre mí su camino, Y asentaron campo en derredor de mi tienda.

¹³Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder; mina bekanta äro idel främlingar mot mig.

¹³Hizo alejar de mí mis hermanos, Y positivamente se extrañaron de mí mis conocidos.

¹⁴Mina närmaste hava dragit sig undan, och mina förtrogna hava förgätit mig.

¹⁴Mis parientes se detuvieron, Y mis conocidos se olvidaron de mí.

¹⁵Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling; en främmande man har jag blivit i deras ögon.

¹⁵Los moradores de mi casa y mis criadas me tuvieron por extraño; Forastero fuí yo en sus ojos.

¹⁶Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke; ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.

¹⁶Llamé á mi siervo, y no respondió; De mi propia boca le suplicaba.

¹⁷Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn.

¹⁷Mi aliento vino á ser extraño á mi mujer, Aunque por los hijos de mis entrañas le rogaba.

¹⁸Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.

¹⁸Aun los muchachos me menospreciaron: En levantándome, hablaban contra mí.

¹⁹Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med; de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.

¹⁹Todos mis confidentes me aborrecieron; Y los que yo amaba, se tornaron contra mí.

²⁰Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.

²⁰Mi cuero y mi carne se pegaron á mis huesos; Y he escapado con la piel de mis dientes.

²¹Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig.

²¹Oh vosotros mis amigos, tened compasión de mí, tened compasión de mí; Porque la mano de Dios me ha tocado.

²²Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött?

²²¿Por qué me perseguís como Dios, Y no os hartáis de mis carnes?

²³Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok,

²³Quién diese ahora que mis palabras fuesen escritas! ­Quién diese que se escribieran en un libro!

²⁴ja, bleve med ett stift av järn och med bly för evig tid inpräglade i klippan!

²⁴Que con cincel de hierro y con plomo Fuesen en piedra esculpidas para siempre!

²⁵Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet.

²⁵Yo sé que mi Redentor vive, Y al fin se levantará sobre el polvo:

²⁶Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.

²⁶Y después de deshecha esta mi piel, Aun he de ver en mi carne á Dios;

²⁷Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling; därefter trånar jag i mitt innersta.

²⁷Al cual yo tengo de ver por mí, Y mis ojos lo verán, y no otro, Aunque mis riñones se consuman dentro de mí.

²⁸Men när I tänken: »huru skola vi icke ansätta honom!» -- såsom vore skulden att finna hos mig --

²⁸Mas debierais decir: ¿Por qué lo perseguimos? Ya que la raíz del negocio en mí se halla.

²⁹då mån I taga eder till vara för svärdet, ty vreden hör till de synder som straffas med svärd; så mån I då besinna att en dom skall komma.

²⁹Temed vosotros delante de la espada; Porque sobreviene el furor de la espada á causa de las injusticias, Para que sepáis que hay un juicio.