¹Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;

¹DESPUÉS de esto abrió Job su boca, y maldijo su día.

²Job tog till orda och sade:

²Y exclamó Job, y dijo:

³Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: »Ett gossebarn är avlat.»

³Perezca el día en que yo nací, Y la noche que se dijo: Varón es concebido.

⁴Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver.

⁴Sea aquel día sombrío, Y Dios no cuide de él desde arriba, Ni claridad sobre él resplandezca.

⁵Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag.

⁵Aféenlo tinieblas y sombra de muerte; Repose sobre él nublado, Que lo haga horrible como caliginoso día.

⁶Den natten må gripas av tjockaste mörker; ej må den få fröjda sig bland årets dagar, intet rum må den finna inom månadernas krets.

⁶Ocupe la oscuridad aquella noche; No sea contada entre los días del año, Ni venga en él número de los meses.

⁷Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig höje sig jubel under den.

⁷Oh si fuere aquella noche solitaria, Que no viniera canción alguna en ella!

⁸Må den förbannas av dem som besvärja dagar, av dem som förmå mana upp Leviatan.

⁸Maldíganla los que maldicen al día, Los que se aprestan para levantar su llanto.

⁹Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;

⁹Oscurézcanse las estrellas de su alba; Espere la luz, y no venga, Ni vea los párpados de la mañana:

¹⁰eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.

¹⁰Por cuanto no cerró las puertas del vientre donde yo estaba, Ni escondió de mis ojos la miseria.

¹¹Varför fick jag ej dö strax i modersskötet, förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?

¹¹¿Por qué no morí yo desde la matriz, O fuí traspasado en saliendo del vientre?

¹²Varför funnos knän mig till mötes, och varför bröst, där jag fick di?

¹²¿Por qué me previnieron las rodillas? ¿Y para qué las tetas que mamase?

¹³Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila,

¹³Pues que ahora yaciera yo, y reposara; Durmiera, y entonces tuviera reposo,

¹⁴vid sidan av konungar och rådsherrar i landet, män som byggde sig palatslika gravar,

¹⁴Con los reyes y con los consejeros de la tierra, Que edifican para sí los desiertos;

¹⁵ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld och hade sina hus uppfyllda av silver;

¹⁵O con los príncipes que poseían el oro, Que henchían sus casas de plata.

¹⁶eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster, lik ett barn som aldrig fick se ljuset.

¹⁶O ¿por qué no fuí escondido como aborto, Como los pequeñitos que nunca vieron luz?

¹⁷Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila;

¹⁷Allí los impíos dejan el perturbar, Y allí descansan los de cansadas fuerzas.

¹⁸där hava alla fångar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst.

¹⁸Allí asimismo reposan los cautivos; No oyen la voz del exactor.

¹⁹Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri ifrån sin herre.

¹⁹Allí están el chico y el grande; Y el siervo libre de su señor.

²⁰Varför skulle den olycklige skåda ljuset? Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,

²⁰¿Por qué se da luz al trabajado, Y vida á los de ánimo en amargura,

²¹åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer, och spana därefter mer än efter någon skatt,

²¹Que esperan la muerte, y ella no llega, Aunque la buscan más que tesoros;

²²åt dem som skulle glädjas -- ja, intill jubel -- och fröjda sig, allenast de funne sin grav;

²²Que se alegran sobremanera, Y se gozan, cuando hallan el sepulcro?

²³varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker, åt en man så kringstängd av Gud?

²³¿Por qué al hombre que no sabe por donde vaya, Y al cual Dios ha encerrado?

²⁴Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop.

²⁴Pues antes que mi pan viene mi suspiro; Y mis gemidos corren como aguas.

²⁵ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade för, det kommer över mig.

²⁵Porque el temor que me espantaba me ha venido, Y hame acontecido lo que temía.

²⁶Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila; ångest kommer över mig.

²⁶No he tenido paz, no me aseguré, ni me estuve reposado; Vínome no obstante turbación.