¹Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

¹Y RESPONDIO Eliphaz el Temanita, y dijo:

²Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?

²Si probáremos á hablarte, serte ha molesto; Mas ¿quién podrá detener las palabras?

³Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;

³He aquí, tú enseñabas á muchos, Y las manos flacas corroborabas;

⁴dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.

⁴Al que vacilaba, enderezaban tus palabras, Y esforzabas las rodillas que decaían.

⁵Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.

⁵Mas ahora que el mal sobre ti ha venido, te es duro; Y cuando ha llegado hasta ti, te turbas.

⁶Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?

⁶¿Es este tu temor, tu confianza, Tu esperanza, y la perfección de tus caminos?

⁷Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?

⁷Recapacita ahora, ¿quién que fuera inocente se perdiera? Y ¿en dónde los rectos fueron cortados?

⁸Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;

⁸Como yo he visto, los que aran iniquidad Y siembran injuria, la siegan.

⁹för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.

⁹Perecen por el aliento de Dios, Y por el espíritu de su furor son consumidos.

¹⁰Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;

¹⁰El bramido del león, y la voz del león, Y los dientes de los leoncillos son quebrantados.

¹¹Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.

¹¹El león viejo perece por falta de presa, Y los hijos del león son esparcidos.

¹²Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,

¹²El negocio también me era á mí oculto; Mas mi oído ha percibido algo de ello.

¹³När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,

¹³En imaginaciones de visiones nocturnas, Cuando el sueño cae sobre los hombres,

¹⁴då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.

¹⁴Sobrevínome un espanto y un temblor, Que estremeció todos mis huesos:

¹⁵En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.

¹⁵Y un espíritu pasó por delante de mí, Que hizo se erizara el pelo de mi carne.

¹⁶Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:

¹⁶Paróse un fantasma delante de mis ojos, Cuyo rostro yo no conocí, Y quedo, oí que decía:

¹⁷»Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?

¹⁷¿Si será el hombre más justo que Dios? ¿Si será el varón más limpio que el que lo hizo?

¹⁸Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;

¹⁸He aquí que en sus siervos no confía, Y notó necedad en sus ángeles

¹⁹huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;

¹⁹Cuánto más en los que habitan en casas de lodo, Cuyo fundamento está en el polvo, Y que serán quebrantados de la polilla!

²⁰när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.

²⁰De la mañana á la tarde son quebrantados, Y se pierden para siempre, sin haber quien lo considere.

²¹Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö.»

²¹¿Su hermosura, no se pierde con ellos mismos? Mueren, y sin sabiduría.