¹Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.

¹MAS ahora los más mozos de días que yo, se ríen de mí; Cuyos padres yo desdeñara ponerlos con los perros de mi ganado.

²Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?

²Porque ¿para qué yo habría menester la fuerza de sus manos, En los cuales había perecido con el tiempo?

³Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.

³Por causa de la pobreza y del hambre andaban solos; Huían á la soledad, á lugar tenebroso, asolado y desierto.

⁴Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.

⁴Que cogían malvas entre los arbustos, Y raíces de enebro para calentarse.

⁵Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.

⁵Eran echados de entre las gentes, Y todos les daban grita como al ladrón.

⁶I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.

⁶Habitaban en las barrancas de los arroyos, En las cavernas de la tierra, y en las rocas.

⁷Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,

⁷Bramaban entre las matas, Y se reunían debajo de las espinas.

⁸en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.

⁸Hijos de viles, y hombres sin nombre, Más bajos que la misma tierra.

⁹Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;

⁹Y ahora yo soy su canción, Y he sido hecho su refrán.

¹⁰med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.

¹⁰Abomínanme, aléjanse de mí, Y aun de mi rostro no detuvieron su saliva.

¹¹Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.

¹¹Porque Dios desató mi cuerda, y me afligió, Por eso se desenfrenaron delante de mi rostro.

¹²Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.

¹²A la mano derecha se levantaron los jóvenes; Empujaron mis pies, Y sentaron contra mí las vías de su ruina.

¹³Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.

¹³Mi senda desbarataron, Aprovecháronse de mi quebrantamiento, Contra los cuales no hubo ayudador.

¹⁴Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.

¹⁴Vinieron como por portillo ancho, Revolviéronse á mi calamidad.

¹⁵Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.

¹⁵Hanse revuelto turbaciones sobre mí; Combatieron como viento mi alma, Y mi salud pasó como nube

¹⁶Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.

¹⁶Y ahora mi alma está derramada en mí; Días de aflicción me han aprehendido.

¹⁷Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.

¹⁷De noche taladra sobre mí mis huesos, Y mis pulsos no reposan.

¹⁸Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.

¹⁸Con la grande copia de materia mi vestidura está demudada; Cíñeme como el cuello de mi túnica.

¹⁹I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.

¹⁹Derribóme en el lodo, Y soy semejante al polvo y á la ceniza.

²⁰Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.

²⁰Clamo á ti, y no me oyes; Preséntome, y no me atiendes.

²¹Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.

²¹Haste tornado cruel para mí: Con la fortaleza de tu mano me amenazas.

²²Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.

²²Levantásteme, é hicísteme cabalgar sobre el viento, Y disolviste mi sustancia.

²³Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.

²³Porque yo conozco que me reduces á la muerte; Y á la casa determinada á todo viviente.

²⁴Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?

²⁴Mas él no extenderá la mano contra el sepulcro; ¿Clamarán los sepultados cuando él los quebrantare?

²⁵Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?

²⁵¿No lloré yo al afligido? Y mi alma ¿no se entristeció sobre el menesteroso?

²⁶Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.

²⁶Cuando esperaba yo el bien, entonces vino el mal; Y cuando esperaba luz, la oscuridad vino.

²⁷Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.

²⁷Mis entrañas hierven, y no reposan; Días de aflicción me han sobrecogido.

²⁸Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.

²⁸Denegrido ando, y no por el sol: Levantádome he en la congregación, y clamado.

²⁹En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.

²⁹He venido á ser hermano de los dragones, Y compañero de los buhos.

³⁰Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.

³⁰Mi piel está denegrida sobre mí, Y mis huesos se secaron con ardentía.

³¹I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.

³¹Y hase tornado mi arpa en luto, Y mi órgano en voz de lamentadores.