¹Åter hov Job upp sin röst och kvad:

¹Y VOLVIO Job á tomar su propósito, y dijo:

²Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,

²Quién me tornase como en los meses pasados, Como en los días que Dios me guardaba,

³då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!

³Cuando hacía resplandecer su candela sobre mi cabeza, A la luz de la cual yo caminaba en la oscuridad;

⁴Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,

⁴Como fué en los días de mi mocedad, Cuando el secreto de Dios estaba en mi tienda;

⁵då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,

⁵Cuando aún el Omnipotente estaba conmigo, Y mis hijos alrededor de mi;

⁶då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!

⁶Cuando lavaba yo mis caminos con manteca, Y la piedra me derramaba ríos de aceite!

⁷När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,

⁷Cuando salía á la puerta á juicio, Y en la plaza hacía preparar mi asiento,

⁸då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.

⁸Los mozos me veían, y se escondían; Y los viejos se levantaban, y estaban en pie;

⁹Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;

⁹Los príncipes detenían sus palabras, Ponían la mano sobre su boca;

¹⁰furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.

¹⁰La voz de los principales se ocultaba, Y su lengua se pegaba á su paladar:

¹¹Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;

¹¹Cuando los oídos que me oían, me llamaban bienaventurado, Y los ojos que me veían, me daban testimonio:

¹²ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.

¹²Porque libraba al pobre que gritaba, Y al huérfano que carecía de ayudador.

¹³Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.

¹³La bendición del que se iba á perder venía sobre mí; Y al corazón de la viuda daba alegría.

¹⁴I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.

¹⁴Vestíame de justicia, y ella me vestía como un manto; Y mi toca era juicio.

¹⁵Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.

¹⁵Yo era ojos al ciego, Y pies al cojo.

¹⁶Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.

¹⁶A los menesterosos era padre; Y de la causa que no entendía, me informaba con diligencia:

¹⁷Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.

¹⁷Y quebraba los colmillos del inicuo, Y de sus dientes hacía soltar la presa.

¹⁸Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.

¹⁸Y decía yo: En mi nido moriré, Y como arena multiplicaré días.

¹⁹Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.

¹⁹Mi raíz estaba abierta junto á las aguas, Y en mis ramas permanecía el rocío.

²⁰Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand.»

²⁰Mi honra se renovaba en mí, Y mi arco se corroboraba en mi mano.

²¹Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.

²¹Oíanme, y esperaban; Y callaban á mi consejo.

²²Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.

²²Tras mi palabra no replicaban, Y mi razón destilaba sobre ellos.

²³De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.

²³Y esperábanme como á la lluvia, Y abrían su boca como á la lluvia tardía.

²⁴När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.

²⁴Si me reía con ellos, no lo creían: Y no abatían la luz de mi rostro.

²⁵Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.

²⁵Calificaba yo el camino de ellos, y sentábame en cabecera; Y moraba como rey en el ejército, Como el que consuela llorosos.