1Och Salomo befryndade sig med Farao, konungen i Egypten; han tog Faraos dotter till hustru och förde henne in i Davids stad, och där fick hon bo, till dess han hade byggt sitt hus färdigt, så ock HERRENS hus och muren runt omkring Jerusalem.
1 Kala Suleymanu na amaana te nda Misira bonkoono Firawna*. A na Firawna ize way hiiji ka kand'a Dawda kwaara ra, hal a ga nga bumbo windo cina ka ban, da Rabbi windo da birni cinaro kaŋ ga Urusalima windi.
2Emellertid offrade folket på höjderna, eftersom ännu vid denna tid intet hus hade blivit byggt åt HERRENS namn.
2 Amma laab'izey goono ga sargayyaŋ wi tudey boŋ sududuyaŋ nangey ra, zama i mana windi cina Rabbi maa se kal a kaa ka to alwaati woodin ra.
3Och Salomo älskade HERREN och vandrade efter sin fader Davids stadgar, utom att han frambar offer på höjderna och tände offereld där.
3 Suleymanu wo ga ba Rabbi, a ga dira nga baaba Dawda hin sanney ra. Kulu nda yaadin a ga sargay wi ka dugu ton tudey boŋ sududuyaŋ nangey ra.
4Och konungen begav sig till Gibeon för att offra där, ty detta var den förnämsta offerhöjden; tusen brännoffer offrade Salomo på altaret där.
4 Bonkoono mo koy Jibeyon, zama nga ma sargayyaŋ te noodin, zama sududuyaŋ nangu beero si kala noodin. Sargay kaŋ i ga ton zambar fo no Suleymanu te feema din ra.
5I Gibeon uppenbarade sig nu HERREN för Salomo i en dröm om natten; Gud sade: »Bed mig om vad du vill att jag skall giva dig.»
5 Jibeyon ra binde Rabbi bangay Suleymanu se cin hindiri ra. Irikoy ne a se mo: «Ma ŋwaaray haŋ kaŋ ay ga ni no.»
6Salomo svarade: »Du har gjort stor nåd med din tjänare, min fader David, eftersom han vandrade inför dig i trohet, rättfärdighet och rättsinnighet mot dig. Och du bevarade åt honom denna stora nåd och gav honom en son till efterträdare på hans tron, såsom ju nu har skett.
6 Suleymanu ne: «Ni na gomni beeri cabe ni tamo ay baaba Dawda se, mate kaŋ cine a dira cimi nda adilitaray da bine hanno ra mo ni jine. Ni na gomni beeri woone mo jisi a se, mate kaŋ cine ni n'a no ize kaŋ ga goro a karga boŋ ya-cine hunkuna.
7Ja, nu har du, HERRE, min Gud, gjort din tjänare till konung efter min fader David; men jag är en helt ung man, som icke rätt förstår att vara ledare och anförare.
7 Sohõ binde, ya Rabbi ay Irikoyo, ni na ay, ni tamo daŋ ay ma may ay baaba Dawda nango ra. Amma ay ya zanka no. Ay si waani mayray jina.
8Och din tjänare är här bland ditt folk, det som du har utvalt, ett folk som är så talrikt att det icke kan räknas eller täljas för sin myckenhets skull.
8 Ay, ni tamo go mo ni jama kaŋ ni suuban game ra, jama kaŋ ga beeri, kaŋ si kabu ka ban, baayaŋ se.
9Så giv nu din tjänare ett hörsamt hjärta, så att han kan vara domare för ditt folk och skilja mellan gott och ont; ty vem förmår väl eljest att vara domare för detta ditt stora folk?»
9 Kala ni ma ay, ni tamo no bine kaŋ gonda fahamay, kaŋ a ga du ka ciiti ni jama se d'a, zama ay ma fayanka ilaalo nda ihanno game ra. Zama may no ga hin ka ciiti ni jama beero wo se?»
10Detta, att Salomo bad om sådant, täcktes Herren.
10 Suleymanu sanney kaŋ a te, kaŋ a na woodin ŋwaaray, i kaan Koy Beero se.
11Och Gud sade till honom: »Eftersom du har bett om sådant och icke bett om ett långt liv, ej heller bett om rikedom eller bett om dina fienders liv, utan har bett om att få förstånd till att akta på vad rätt är,
11 Irikoy binde ne a se: «Za kaŋ ni na woodin ŋwaaray, ni mana fundi kuuku ceeci ni boŋ se, ni mana arzaka ŋwaaray ni boŋ se, wala ni mana ni ibarey fundey mo ŋwaaray, amma ni na fahamay ŋwaaray kaŋ ga naŋ ni ma hin ka cimi ciiti fay d'a,
12se, därför vill jag göra såsom du önskar; se, jag giver dig ett så vist och förståndigt hjärta, att din like icke har funnits före dig, och att din like ej heller skall uppstå efter dig.
12 guna, ay te ni sanno boŋ. A go, ay na ni no bine kaŋ gonda laakal, kaŋ ga faham mo, hal i mana ni cine te ce fo. Ni cine fo si ye ka tun mo koyne kaŋ ga hima nin.
13Därtill giver jag dig ock vad du icke har bett om, nämligen både rikedom och ära, så att i all din tid ingen konung skall vara din like.
13 Ay na ni no mo haŋ kaŋ ni mana ŋwaaray: arzaka nda beeray hal i si du ni baafuna kulu ra boro fo bonkooney game ra kaŋ ga te ni cine.
14Och om du vandrar på mina vägar, så att du håller mina stadgar och bud, såsom din fader David gjorde, då skall jag låta dig länge leva.»
14 Hala day ni dira ay fondey ra mo, zama ni m'ay hin sanney d'ay lordey haggoy sanda mate kaŋ cine ni baaba Dawda dira nd'a, kala ay ma ni jirbey kuukandi mo.»
15Därefter vaknade Salomo och fann att det var en dröm. Och när han kom till Jerusalem, trädde han fram inför Herrens förbundsark och offrade brännoffer och frambar tackoffer; och därefter gjorde han ett gästabud för alla sina tjänare.
15 Suleymanu mo hay. Wiiza, hindiri no! A kaa Urusalima ka kay Rabbi sappa sundurko jine. A na sargay kaŋ i ga ton yaŋ salle. A na saabuyaŋ sargayyaŋ salle. A na batu te mo nga goy-teerey kulu se.
16Vid den tiden kommo två skökor till konungen och trädde fram inför honom.
16 Saaya din ra wayboro kaaruwa hinka kaa bonkoono do ka kay a jine.
17Och den ena kvinnan sade: »Hör mig, herre. Jag och denna kvinna bo i samma hus. Och jag födde barn där i huset hos henne.
17 Wayboro fa ne: «Ya ay koyo, in da wayboro wo, fu folloŋ no iri bara ga goro. Ay na ize aru hay, nga mo go noodin fuwo ra.
18Sedan, på tredje dagen efter det jag hade fött mitt barn, födde ock denna kvinna ett barn. Och vi voro tillsammans, utan att någon främmande var hos oss i huset; allenast vi båda voro i huset.
18 Ay hayyaŋo jirbi hinza banda, wayboro wo mo hay. Iri go care banda, yaw fo kulu si no mo iri do fuwo ra, kala day iri boro hinka hinne fuwo ra.
19Men en natt dog denna kvinnas son, ty hon hade legat ihjäl honom.
19 Kala wayboro wo izo bu cin, zama a kani a boŋ no.
20Då stod hon upp om natten och tog min son från min sida, under det att din tjänarinna sov, och lade honom i sin famn, men sin döde son lade hon i min famn.
20 Kal a tun cin bindi k'ay izo sambu ay ganda ra, waato kaŋ ay, ni koŋŋa goono ga jirbi, k'a daŋ nga ganda ra. A na nga ize buukwa jisi ay gande ra.
21När jag då om morgonen reste mig upp för att giva min son di, fick jag se att han var död. Men när jag såg nogare på honom om morgonen, fick jag se att det icke var min son, den som jag hade fött.»
21 Waato kaŋ ay tun susuba ga ba ay m'ay izo naanandi, kal a go, wiiza buuko no. Amma waato kaŋ ay na laakal ye ka guna, ay faham susuba ra kaŋ manti ay izo no kaŋ ay hay.»
22Då sade den andra kvinnan: »Det är icke så. Min son är den som lever, och din son är den som är död.» Men den första svarade: »Det är icke så. Din son är den som är död, och min son är den som lever.» Så tvistade de inför konungen.
22 Wayboro fa mo ne: «Abada, amma fundikoono ga ti ay izo. Buukwa ga ti ni izo.» Woone mo ne: «Abada! Hay, ni izo no ga ti buukwa, fundikoono wo ay ize no.» Yaadin cine no i salaŋ d'a bonkoono jine.
23Då sade konungen: »Den ena säger: 'Denne, den som lever, är min son, och din son är den som är död.' Och den andra säger: 'Det är icke så. Din son är den som är död, och min son är den som lever.'»
23 Waato din gaa no bonkoono ne: «Afa ga ne: ‹Woone kaŋ gonda fundi ay izo no, ni izo no ga ti buukwa.› Afa mo ga ne: ‹Abada! Ni izo no ga ti buukwa, ay izo ya fundikooni no.› »
24Därefter sade konungen: »Tagen hit ett svärd.» Och när man hade burit svärdet fram till konungen,
24 Bonkoono mo ne: «Wa kand'ay se takuba.» I kande takuba bonkoono jine.
25sade konungen: »Huggen det levande barnet i två delar, och given den ena hälften åt den ena och den andra hälften åt den andra.»
25 Kala bonkoono ne: «Wa zanka fundikoono fay ihinka. I ma jare fa no wayboro fa se, jare fa mo i ma no afa se.»
26Men då sade den kvinna vilkens son det levande barnet var till konungen -- ty hennes hjärta upprördes av kärlek till sonen -- hon sade: »Hör mig, herre; given henne det levande barnet; döden det icke.» Men den andra sade: »Må det vara varken mitt eller ditt; huggen det itu.»
26 Wayboro fa binde, kaŋ nga no ga ti koociya kaŋ ga funa din nya, a salaŋ bonkoono se, zama a go ga bakar nga izo se. A ne: «Ya ay koyo, i ma koociya no a se nda nga fundo, day i ma s'a wi!» Amma wayboro fa ne: «A ma si ciya ay wane wala ni wane, kala day i m'a fay.»
27Då tog konungen till orda och sade: »Given henne det levande barnet; döden det icke. Hon är dess moder.»
27 Gaa no bonkoono tu ka ne: «I ma ize fundikoono no wo kaŋ ne i ma s'a wi din se zama nga no ga ti koociya nyaŋo.»
28När nu hela Israel fick höra talas om den dom som konungen hade fällt, häpnade de över konungen, ty de sågo att Guds vishet var i honom till att skipa rätt.
28 Israyla kulu binde maa ciito kaŋ bonkoono dumbu din. I humburu bonkoono mo, zama i bay laakal kaŋ ga ti Irikoy wane go bonkoono do ciiti teeyaŋ se.