1Så tänk då på din Skapare i din ungdomstid, förrän de onda dagarna komma och de år nalkas, om vilka du skall säga: »Jag finner icke behag i dem»;
1 Nin, arwaso, ni ma farhã ni zankatara ra, Ni bina mo ma maa kaani ni zankataray jirbey ra. Ma ni bine ibaay da ni moy saaware gana. Amma ma woone bay: Hayey din kulu boŋ, Irikoy ga kande nin ciito do.
2Ja, förrän solen bliver förmörkad, och dagsljuset och månen och stjärnorna; före den ålder då molnen komma igen efter regnet,
2 Woodin se ni ma bine saray ganandi ka kaa ni bina ra, Doori mo ni gaahamo ra, Zama ni zankatara da ni sahãtara, i kulu yaamo no.
3den tid då väktarna i huset darra och de starka männen kröka sig; då malerskorna sitta fåfänga, så få som de nu hava blivit, och skåderskorna hava det mörkt i sina fönster;
3 Ma fongu da ni Takakwa mo ni zankataray jirbey ra, Za zaari laaley mana kaa, Jiirey mo mana maan kaŋ ra ni ga ne: «Ay si maa i kaani.»
4då dörrarna åt gatan stängas till, medan ljudet från kvarnen försvagas; då man står upp, när fågeln begynner kvittra, och alla sångens tärnor sänka rösten;
4 Za wayna, da kaari, da hando, da handariyayzey, I mana ye ka te kubay, Burey mo ma ye ka margu hari kaŋyaŋ banda.
5då man fruktar för var backe och förskräckelser bo på vägarna; då mandelträdet blommar och gräshoppan släpar sig fram och kaprisknoppen bliver utan kraft, nu då människan skall fara till sin eviga boning och gråtarna redan gå och vänta på gatan;
5 Zaari no kaŋ ra fuwo batukoy ga jijiri, Alboro gaabikooney mo ga gungum, Fufukoy mo ma naŋ zama i si baa se, Wo kaŋ yaŋ ga niigaw funey ra mo te kubay.
6ja, förrän silversnöret ryckes bort och den gyllene skålen slås sönder, och förrän ämbaret vid källan krossas och hjulet slås sönder och faller i brunnen
6 I na meyey daabu mo fonda ra, Fufuyaŋ yooje zabu, Boro ga tun mo d'a maa curayze hẽeni, Dooni jinde gaabi kulu mo zabu.
7och stoftet vänder åter till jorden, varifrån det har kommit, och anden vänder åter till Gud, som har givit den.
7 Oho, i ga humburu beene kaarimi, Fonda mo ga boro daŋ a ma joote, Amand* nya ga boosi kaa, do-ize ga ciya jaraw, Bine ibaay mo halaci. Zama boro go ga koy nga duumi gora do, Baraykoy mo go ga windi kwaara fondey ra.
8Fåfängligheters fåfänglighet! säger Predikaren. Allt är fåfänglighet! ----
8 Ma fongu ni Takakwa gaa mo za nzarfu korfo mana pati, Wura taasa mo ma bagu, Za hari foobo mana bagu dayo me gaa, Kanga mo mana bagu hari guruyaŋ do.
9För övrigt är att säga att Predikaren var en vis man, som också annars lärde folket insikt och övervägde och rannsakade; många ordspråk författade han.
9 Laabo mo ga ye ka ye laabo ra danga waato cine, Biya mo ma ye Irikoy kaŋ n'a no din do.
10Predikaren sökte efter att finna välbehagliga ord, sådant som med rätt kunde skrivas, och sådant som med sanning kunde sägas.
10 Yaamo no, yaamo no, Waazukwa ne hay kulu yaamo no.
11De visas ord äro såsom uddar, och lika indrivna spikar äro deras tänkespråk. De äro gåvor från en och samma Herde.
11 Hala hõ mo, zama Waazukwa gonda laakal, kal a soobay ka borey dondonandi bayray. A na yaasay boobo fongu k'i ceeci k'i soola mo.
12Och för övrigt är utom detta att säga: Min son, låt varna dig! Ingen ände är på det myckna bokskrivandet, och mycket studerande gör kroppen trött.
12 Waazukwa ceeci nga ma du sanni kaŋ maayaŋ ga kaan, nga ma cimi sanney hantum mo da mate kaŋ ga saba.
13Änden på talet, om vi vilja höra huvudsumman, är detta: Frukta Gud och håll hans bud, ty det hör alla människor till.
13 Laakalkooney sanney ga hima mimi. D'i go margante i ga hima kuusayaŋ kaŋ i sinji, kuruko folloŋ meyo ra no i ga fatta.
14Ty Gud skall draga alla gärningar till doms, när han dömer allt vad förborgat är, evad det är gott eller ont.
14 Woodin banda mo, ay izo, ma kaseeti ta. Zama tira teeyaŋ sinda me, cawyaŋ boobo mo boŋ fargandiyaŋ no.
15 Woone no ga ti sanno kulu bananta, Iri ma maa ka ta: Ni ma humburu Irikoy k'a lordey gana, Zama woodin hinne no ga wazibi boro se.
16 Zama Irikoy ga kande goy kulu ciiti do, Da hay kulu kaŋ go tugante mo, Da ihanno no wala ilaalo no.