¹Sedan allt detta hade skett, trädde några av furstarna fram till mig och sade: »Varken folket i Israel eller prästerna och leviterna hava hållit sig avskilda från de främmande folken, såsom tillbörligt hade varit för de styggelsers skull som hava bedrivits av dem, av kananéerna, hetiterna, perisséerna, jebuséerna, ammoniterna, moabiterna, egyptierna och amoréerna.

¹ Waato kaŋ i na hayey din ban, laabukoyey maan ka kaa ay do. I ne: «Israyla jama nda alfagey da Lawi borey mana ngey boŋ fay waani nda laabo borey, amma i goono ga goy i kazaamatarayey dumey boŋ, sanda Kanaanancey, da Hittancey, da Perizancey, da Yebusancey, da Amonancey, da Mowabancey, da Misirancey, da Amorancey waney nooya.

²Ty av deras döttrar hava de tagit hustrur åt sig och åt sina söner, och så har det heliga släktet blandat sig med de främmande folken; och furstarna och föreståndarna hava varit de första att begå sådan otrohet.»

² Zama i na dumey din ize wayey sambu ngey boŋ se, da ngey izey mo se. Yaadin gaa kunda hananta diibi nda laabu waani kundey dumey nooya. Oho, hala mo laabukoyey da yaarimey taalo baa ka bisa cindey kulu wane muraado wo ra.»

³När jag nu hörde detta, rev jag sönder min livrock och min kåpa och ryckte av mig huvudhår och skägg och blev sittande i djup sorg.

³ Waato kaŋ ay maa woodin, ay n'ay kwaayo nd'ay alkuba tooru-tooru*. Ay n'ay gaahamo d'ay kaabe hamney mo dagu-dagu, ay goro ganda nda boŋ haway.

⁴Och alla de som fruktade för vad Israels Gud hade talat mot sådan otrohet som den de återkomna fångarna hade begått, de församlade sig till mig, under det att jag förblev sittande i min djupa sorg ända till tiden för aftonoffret.

⁴ Alwaato din no borey kulu kaŋ yaŋ humburu Israyla Irikoyo sanno tamtaray izey taalo sabbay se margu ay do. Ay go ga goro nda boŋ haway kala wiciri kambu sargay teeyaŋ waate cine.

⁵Men vid tiden för aftonoffret stod jag upp från min bedrövelse och rev sönder min livrock och min kåpa; därefter föll jag ned på mina knän och uträckte mina händer till HERREN, min Gud,

⁵ Wiciri kambu sargay teeyaŋo waate, kal ay tun ay boŋ kaynandiyaŋ ra, ay kwaayo d'ay alkuba go tooranteyaŋ. Ay binde sombu ay kangey boŋ k'ay kambey salle Rabbi ay Irikoyo gaa.

⁶och sade: »Min Gud, jag skämmes och blyges för att upplyfta mitt ansikte till dig, min Gud, ty våra missgärningar hava växt oss över huvudet, och vår skuld är stor allt upp till himmelen.

⁶ Ay ne: «Ya ay Irikoyo! Haawi go g'ay di, ay moyduma mo go sarante, hal ay si hin ka baa ay moyduma sambu beene ni do haray, ya ay Irikoyo. Zama iri taaley tonton iri boŋ, iri alhakkey mo beeri ka koy hala beeney gaa.

⁷Från våra fäders dagar ända till denna dag hava vi varit i stor skuld, och genom våra missgärningar hava vi, med våra konungar och präster, blivit givna i främmande konungars hand, och hava drabbats av svärd, fångenskap, plundring och skam, såsom det går oss ännu i dag.

⁷ Za iri kaayey gaa ka kaa iri gaa, iri gonda taali gumo-gumo. Iri taaley sabbay se mo no i n'iri nda iri bonkooney d'iri alfagey sambu k'iri daŋ laabu cindey bonkooney kambey ra, da takuba, da tamtaray, da kuyaŋ, da moyduma sarayaŋ gaa mo, danga mate kaŋ a go sohõ.

⁸Men nu har ett litet ögonblick nåd vederfarits oss från HERREN, vår Gud, så att han har låtit en räddad skara bliva kvar av oss, och givit oss fotfäste på sin heliga plats, för att han, vår Gud, så skulle låta ljus gå upp för våra ögon och giva oss något litet andrum i vår träldom.

⁸ Sohõ mo, alwaati kayna fo no i na gomni cabe iri se kaŋ fun Rabbi iri Irikoyo do, ka naŋ i ma banda cindi iri se kaŋ yaŋ ga du ka faaba, i m'iri no sarkuyaŋ do a nangu hananta ra, zama iri Irikoyo m'iri moy no kaari, a m'iri funandi kayna iri tamtara wo ra.

⁹Ty trälar äro vi, men i vår träldom har vår Gud icke övergivit oss, utan han har låtit oss finna nåd inför Persiens konungar, så att de hava givit oss andrum till att upprätta vår Guds hus och bygga upp dess ruiner och bereda oss en hägnad plats i Juda och Jerusalem.

⁹ Zama iri ya bannyayaŋ no. Kulu nda yaadin, iri Irikoyo day mana iri furu iri tamtara ra, amma a na suuji cabe iri se Persiya bonkooney jine, kaŋ ga naŋ i m'iri funandi, iri m'iri Irikoyo windo sinji, i m'a kurmutara hanse, i m'iri no mo kosaray Yahuda nda Urusalima ra.

¹⁰Och vad skola vi nu säga, o vår Gud, efter allt detta? Vi hava ju övergivit dina bud,

¹⁰ Sohõ binde, ya iri Irikoyo, ifo no iri ga ne koyne? Zama iri na ni lordey taŋ,

¹¹dem som du gav genom dina tjänare profeterna, i det du sade: 'Det land dit I nu kommen, för att taga det i besittning, är ett besmittat land, genom de främmande folkens besmittelse, och genom de styggelser med vilka de i sin orenhet hava uppfyllt det från den ena ändan till den andra.

¹¹ ngey kaŋ ni n'iri lordi nd'ey ni tam annabey meyey ra, kaŋ yaŋ ne: ‹Laabo kaŋ ra araŋ ga koy zama araŋ m'a ŋwa se, laabu no kaŋ si hanan, laabo borey ziibo sabbay se, d'i fanta hayey kaŋ i na laabo toonandi nd'a se, hal a ga ziibi za laabo hirri woone me kal a ma koy ya-haray hirro me gaa.

¹²Så given nu icke edra döttrar åt deras söner, och tagen icke deras döttrar till hustrur åt edra söner. Ja, I skolen aldrig fråga efter deras välfärd och lycka -- detta på det att I mån bliva starka, så att I fån äta av landets goda och lämna det till besittning åt edra barn för evärdlig tid.'

¹² Araŋ binde, araŋ ma si araŋ ize wayey hiijandi i ize arey se. Araŋ mo ma si i ize wayey sambu araŋ ize arey se. Araŋ ma si i baani wala i albarka ceeci, hal abada, zama araŋ ma te gaabi, araŋ ma laabo albarka ŋwa, araŋ m'a naŋ tubu araŋ izey se hal abada.›

¹³Skulle vi väl nu, efter allt vad som har kommit över oss genom våra onda gärningar och genom den stora skuld vi hava ådragit oss, och sedan du, vår Gud, har skonat oss mer än våra missgärningar förtjänade, och låtit en skara av oss, sådan som denna, bliva räddad --

¹³ Hay kulu kaŋ du iri, iri goy laaley d'iri taali beero sabbay se no, kaŋ a ciya nin, iri Irikoyo, ciito kaŋ iri taaley ga hima nd'a ni n'a sambu ka dogonandi iri se, hala ni na banda cindi iri se yawo cine.

¹⁴skulle vi väl nu på nytt bryta mot dina bud och befrynda oss med folk som bedriva sådana styggelser? Skulle du då icke vredgas på oss, ända därhän att du förgjorde oss, så att intet mer vore kvar och ingen räddning funnes?

¹⁴ Hal iri ma ye ka ni asariya taamu koyne, wala? Iri ma hiiji care gaa, iri nda dumey kaŋ yaŋ ga fanta goyey te sanda woone cine? Manti ni ga futu iri se, hala ni m'iri halaci, hala ni si banda wala boro kaŋ ga du faaba cindi?

¹⁵HERRE, Israels Gud, du är rättfärdig, ty av oss har allenast blivit kvar en räddad skara, såsom i dag nogsamt synes. Och se, nu ligga vi här i vår skuld inför dig, ty vid sådant kan ingen bestå inför dig.»

¹⁵ Ya Rabbi, Israyla Irikoyo, ni ya adilitaraykoy no, zama ni n'iri naŋ banda kaŋ du faaba, sanda mate kaŋ a go hunkuna. A go, iri taaley ra no iri go sohõ ni jine, zama boro kulu si hin ka kay ni jine woodin sabbay se.»