¹En konung skall uppstå, som skall regera med rättfärdighet, och härskare, som skola härska med rättvisa.

¹ Guna, han fo koy fo ga mayray te adilitaray ra, Mayraykoyyaŋ mo ga may da cimi ciiti.

²Var och en av dem skall vara såsom en tillflykt i stormen, ett skydd mot störtskuren; de skola vara såsom vattenbäckar i en ödemark, såsom skuggan av en väldig klippa i ett törstigt land.

² Boro fo ga ciya sanda tuguyaŋ do haw kaŋ ga faaru sabbay se, Da kosaray hari mo beene hari bambata sabbay se, A ga ciya sanda laabu kogo ra hari zuruyaŋ, Wala tondi bambata bi laabu kaŋ gonda farga ra.

³Då skola de seendes ögon icke vara förblindade, och de hörandes öron skola lyssna till.

³ Borey kaŋ ga di moy si te kubay-kubay, Borey kaŋ yaŋ hangey ga maa ga laakal ye.

⁴Då skola de lättsinnigas hjärtan bliva förståndiga och vinna kunskap, och de stammandes tungor skola tala flytande och tydligt.

⁴ Cahante bine ga faham da bayray, Jijey mo deeney ga bare ka salaŋ hal a ma boori.

⁵Dåren skall då icke mer heta ädling, ej heller bedragaren kallas herre.

⁵ Boro si ye ka ne saamo ya boro hanno no koyne. Baciilu mo, i si ye ka ne a se gomnikoy.

⁶Ty en dåre talar dårskap, och hans hjärta reder till fördärv; så övar han gudlöshet och talar, vad förvänt är, om HERREN, så låter han den hungrige svälta och nekar den törstige en dryck vatten.

⁶ Zama saamo ga soobay ka saamotaray sanni te, A bina mo ga laala goy te zama nga ma soobay ka ganayaŋ-jaŋay goy te se, Ka taali ci mo Rabbi boŋ. A ma harayze ganji ŋwaari, A ma jaw maako ganji hari mo.

⁷Och bedragaren brukar onda vapen, han tänker ut skändliga anslag till att fördärva de betryckta genom lögnaktiga ord, fördärva en fattig, som har rätt i sin talan.

⁷ Baciilu wongu jinayey ya laala wane yaŋ no, A ga dabari laalo yaŋ te zama taabante ma halaci da tangari sanniyaŋ, Baa alfukaaru na cimi ci.

⁸Men en ädling tänker ädla tankar och står fast vid det som ädelt är.

⁸ Amma boro hanno ga muraadu hanno yaŋ soola, Muraadu hanney gaa mo no a ga sandandi.

⁹I kvinnor, som ären så säkra, stån upp och hören min röst; I sorglösa jungfrur, lyssnen till mitt tal.

⁹ Ya araŋ wayborey kaŋ yaŋ go bine kaani goray ra. Wa tun ka kay ka maa ay jinda. Ya araŋ wandiyey kaŋ si saal, Wa hanga jeeri ay sanney se.

¹⁰När år och dagar hava gått, då skolen I darra, I som ären så sorglösa, ty då är det slut med all vinbärgning, och ingen fruktskörd kommer mer.

¹⁰ Ya araŋ wayborey kaŋ si saal, Ne ka guna jiiri fo nda jirbiyaŋ no araŋ ga taabi haŋ, Zama reyzin wiyaŋ ga gaze, borey si dundum mo.

¹¹Bäven, I som ären så säkra, darren, I som ären så sorglösa, läggen av edra kläder och blotten eder, kläden edra länder med säcktyg.

¹¹ Ya araŋ wayborey kaŋ yaŋ go bine kaani goray ra, Araŋ gaahamey ma jijiri. Ya araŋ kaŋ yaŋ si saal, Wa soobay ka taabi haŋ. Wa bankaaray kaa, wa bara koonu, Wa bufu zaara haw araŋ cantey gaa.

¹²Slån eder för bröstet och klagen över de sköna fälten, över de fruktsamma vinträden,

¹² W'araŋ gandey di fari hanney sabbay se, Da reyzin nya kaŋ ga hay sabbay se,

¹³över mitt folks åkrar som fyllas av törne och tistel, ja, över alla glädjens boningar i den yra staden.

¹³ D'ay borey laabo mo se kaŋ karji nyayaŋ da tuuri karjikoyyaŋ ga zay a ra. Oho, wa hẽ mo gallu farhanta ra windey kulu se kaŋ yaŋ gonda bine kaani.

¹⁴Ty palatsen äro övergivna, den folkrika staden ligger öde, Ofelhöjden med vakttornet är förvandlad till grotthålor för evig tid, till en plats, där vildåsnor hava sin fröjd och där hjordar beta --

¹⁴ Zama borey ga fay da bonkoono faada. Gallu kaŋ gonda boro boobo, i ga fay d'a kurmu. Ofel da batandiyaŋ jidan bisey ga ciya tondi guusu yaŋ hal abada, Da ganji farka wayey farhã hari, Da alman kurey kuruyaŋ do.

¹⁵detta intill dess att ande från höjden bliver utgjuten över oss. Då skall öknen bliva ett bördigt fält och det bördiga fältet räknas såsom vildmark;

¹⁵ A ga ciya kurmu hal alwaati kaŋ cine Rabbi ga nga Biya dooru a ma fun beene ka kaa iri boŋ. Saajo mo ga ciya fari kaŋ ga te nafa, Faro kaŋ ga te nafa mo, I g'a lasaabu sanda saaji tuuri zugu cine.

¹⁶då skall rätten taga sin boning i öknen och rättfärdigheten bo på det bördiga fältet.

¹⁶ Waato din gaa no cimi ciiti ga goro saajo ra, Adilitaray mo ga goro faro kaŋ gonda nafa din ra.

¹⁷Och rättfärdighetens frukt skall vara frid och rättfärdighetens vinning vara ro med trygghet till evig tid.

¹⁷ Adilitaray nafa ga ciya laakal kanay. Adilitaray alhakko mo ga ciya bine ra baani da deyaŋ timmante kaŋ sinda sikka hal abada.

¹⁸Och mitt folk skall bo i fridshyddor, i trygga boningar och på säkra viloplatser.

¹⁸ Gaa no ay borey ga goro laakal kanay nangoray ra, Nangoray tabbatante yaŋ ra, Da fulanzamyaŋ nanguyaŋ kaŋ sinda laakal tunay ra.

¹⁹Men under hagelskurar skall skogen fällas, och djupt skall staden bliva ödmjukad.

¹⁹ Baa kaŋ gari ga te kaŋ ga saajo tuuri zugey zeeri, A ga gallu mo zeeri parkatak,

²⁰Sälla ären då I som fån så vid alla vatten, I som kunnen låta edra oxar och åsnor fritt ströva omkring.

²⁰ Kulu nda yaadin araŋ ya albarkanteyaŋ no, Araŋ kaŋ yaŋ goono ga duma hari meyey gaa nangu kulu, Araŋ goono ga yeeji nda farkay boy mo i ma koy ka kuru.