1I det år då konung Ussia dog såg jag Herren sitta på en hög och upphöjd tron, och släpet på hans mantel uppfyllde templet.
1 Jiiro kaŋ ra bonkoono Uzziya bu din no ay di Koy Beero go ga goro karga boŋ kaŋ go hala beene, a bankaaray meyo mo na fuwo kulu kubay.
2Serafer stodo omkring honom. Var och en av dem hade sex vingar: med två betäckte de sina ansikten, med två betäckte de sina fötter, och med två flögo de.
2 A boŋ do sifayaŋ malaykayaŋ goono ga kay, i afo kulu gonda fata iddu. Fata hinka no afo kulu ga nga moyduma daabu nd'a, fata hinka no a ga nga cey daabu nd'a, fata hinka mo no a ga deesi nd'a.
3Och den ene ropade till den andre och sade: »Helig, helig, helig är HERREN Sebaot; hela jorden är full av hans härlighet.»
3 Afo mo g'afo ce ka ne: «Hananyankoy, Hananyankoy, Hananyankoy no Rabbi Kundeykoyo! Ndunnya kulu go toonante nd'a darza.»
4Och dörrtrösklarnas fästen darrade, när ropet ljöd; och huset blev uppfyllt av rök.
4 Fu meyey bundey tiksey zinji-zinji waati kaŋ i maa ceekwa jinda, fuwo mo to da dullu.
5Då sade jag: »Ve mig, jag förgås! Ty jag har orena läppar, och jag bor ibland ett folk som har orena läppar, och mina ögon hava sett Konungen, HERREN Sebaot.»
5 Waato din gaa no ay ne: «Kaari ay! ay halaci, za kaŋ ay ya boro no kaŋ me-kuurey si hanan. Ay goono ga goro mo boroyaŋ game ra kaŋ me-kuurey si hanan. A go mo ay moy di Koy Beero, Rabbi Kundeykoyo.»
6Men en av seraferna flög fram till mig, och han hade i sin hand ett glödande kol, som han med en tång hade tagit på altaret.
6 Gaa no sifayaŋ malaykey din ra afo tun ka kaa ay do. A gonda danj'ize ga gaay nga kambe ra kaŋ a sambu nda kambu feema ra.
7Och han rörde därmed vid min mun. Därefter sade han: »Se, då nu detta har rört vid dina läppar, har din missgärning blivit tagen ifrån dig, och din synd är försonad.»
7 A n'ay meyo ham d'a ka ne: «Guna, woone lamba ni me-kuurey gaa. I na ni taalo tuusu, i na ni zunubey yaafa mo.»
8Och jag hörde Herren tala, och han sade: »Vem skall jag sända, och vem vill vara vår budbärare?» Och jag sade: »Se, här är jag, sänd mig.»
8 Kal ay maa Koy Beero jinde kaŋ goono ga ne: «May no ay ga donton, may mo no ga koy iri se?» Waato din gaa ay ne: «Ay neeya, ni m'ay donton.»
9Då sade han: »Gå åstad och säg till detta folk: 'Hören alltjämt, men förstån intet; sen alltjämt, men förnimmen intet'.
9 Nga mo ne: «Ma koy ka ci dumo wo se ka ne: Maayaŋ ra, araŋ ga maa, amma araŋ si faham. Gunayaŋ ra mo, araŋ ga di, amma araŋ si fayanka.
10Förstocka detta folks hjärta, och tillslut dess öron, och förblinda dess ögon, så att det icke kan se med sina ögon, eller höra med sina öron, eller förstå med sitt hjärta, och omvända sig och bliva helat.»
10 Ni ma naŋ dumo wo biney ma te tijina, M'i hangey sandandi, M'i moy daabu zama i ma si di da ngey moy, I ma si maa da ngey hangey, I ma si faham da ngey biney, I ma si ye ka bare ay do hal i ma du baani mo.»
11Men jag sade: »För huru lång tid, Herre?» Han svarade: »Till dess att städerna bliva öde och utan någon invånare, och husen utan folk, och till dess att fälten ligga öde och förhärjade.
11 Waato din gaa ay ne: «Ya ay Koyo, hala waatifo no?» Kal a tu ka ne: «Hala kwaara beerey ma ciya kurmuyaŋ kaŋ goroko si i ra, Hala boro ma si bara windey ra, Hala farey ma bare ka te saaji parkatak.
12Och när HERREN har fört folket bort i fjärran och ödsligheten bliver stor i landet,
12 Hala mo Rabbi ma borey moorandi, Kurmey mo ma baa laabo bindo ra.
13och allenast en tiondedel ännu är kvar däri, då skall denna ytterligare förödas såsom en terebint eller en ek av vilken en stubbe har lämnats kvar, när den fälldes. Den stubben skall vara en helig säd.»
13 Amma hala hõ laabo boro way kulu ra boro fo ga cindi. Cindo bumbo, danji ga ye k'a ŋwa, A ga hima sanda boosay nya, Wala shen tuuri nya cine, Kaŋ tiksa ga cindi d'i n'a beeri. Yaadin cine no, dumi hananta ga ti cindo tiksa.»