1Därefter tog Job till orda och sade:
1 Ayuba tu ka ne:
2Hören åtminstone på mina ord; låten det vara den tröst som I given mig.
2 «Wa hanga jeeri nda himma ka maa ay sanno, Woone mo ma ciya araŋ suurandiyaŋ hari.
3Haven fördrag med mig, så att jag får tala; sedan jag har talat, må du bespotta.
3 Wa naŋ, ay mo ma salaŋ. D'ay salaŋ ka ban, Gaa araŋ mo ma soobay ka araŋ hahaaray sanney te.
4Är då min klagan, såsom när människor eljest klaga? Eller huru skulle jag kunna vara annat än otålig?
4 Ay wo, ay kalima ga margu nda boro no? Ifo no g'ay ganji ya suuru-jaŋay te binde?
5Akten på mig, så skolen I häpna och nödgas lägga handen på munnen.
5 W'ay guna ka soobay ka dambara! Wa araŋ kambey daŋ mo ka araŋ meyey daabu.
6Ja, när jag tänker därpå, då förskräckes jag själv, och förfäran griper mitt kött.
6 Baa waati kaŋ ay ga fongu, kala ya kankam, Ay gaahamo kulu ma gasi.
7Varför få de ogudaktiga leva, ja, med åldern växa till i rikedom?
7 Ifo se no boro laaley ga gay da fundi, I ma zeen, oho, i ma beeri mo da hin?
8De se sina barn leva kvar hos sig, och sin avkomma hava de inför sina ögon.
8 I ga di ngey banda go ga sinji ngey nangey ra. I moy ga di ngey gunda izey.
9Deras hus stå trygga, ej hemsökta av förskräckelse; Gud låter sitt ris icke komma vid dem.
9 I nangorayey go baani samay, Humburkumay kulu si no, Irikoy goobo mo s'i kar.
10När deras boskap parar sig, är det icke förgäves; lätt kalva deras kor, och icke i otid.
10 I yeejey ga gunde daŋ, i si fappe, I haw wayey ga hay, i si te gunde hasaraw,
11Sina barn släppa de ut såsom en hjord, deras piltar hoppa lustigt omkring.
11 I ga ngey ize kayney donton, sanda kuru no, I izey go ga sar ka zimbi.
12De stämma upp med pukor och harpor, och glädja sig vid pipors ljud.
12 I goono ga doon ka goojey da moolo beeri yaŋ kar, I ga farhã waati kaŋ i ga maa seese jinde,
13De förnöta sina dagar i lust, och ned till dödsriket fara de i frid.
13 I goono ga ngey goray te nda arzaka. Amma sahãadin-sahãadin i ga gunguray ka koy Alaahara.
14Och de sade dock till Gud: »Vik ifrån oss, dina vägar vilja vi icke veta av.
14 Ngey binde no ga ne Irikoy se: ‹Fay da iri, Zama iri si ba iri ma ni muraadey bay.
15Vad är den Allsmäktige, att vi skulle tjäna honom? och vad skulle det hjälpa oss att åkalla honom?»
15 May no ga ti Hina-Kulu-Koyo hala iri ma may a se? Nafa woofo no iri ga du d'iri na adduwa te a gaa?›
16Det är sant, i deras egen hand står ej deras lycka, och de ogudaktigas rådslag vare fjärran ifrån mig!
16 Guna, i arzakey, manti i kambey ra no a go bo! Borey laaley saawara din ga mooru ay.
17Men huru ofta utslocknar väl de ogudaktigas lampa, huru ofta händer det att ofärd kommer över dem, och att han tillskiftar dem lotter i vrede?
17 Sorro marge no boro laaley fitilley bu? Sorro marge no masiiba ga kaŋ i boŋ? Sorro marge mo no Irikoy ga bine saray zaban i se nga futa ra?
18De borde ju bliva såsom halm för vinden, lika agnar som stormen rycker bort.
18 Sorro marge mo no i ga ciya sanda bari subu kaŋ go haw jine? Wala danga du kaŋ hari haw bambata goono ga hamay ka kond'a?
19»Gud spar åt hans barn att lida för hans ondska.» Ja, men honom själv borde han vedergälla, så att han finge känna det.
19 Araŋ wo go ga ne: ‹Irikoy ga boro laala alhakko jisi a izey se.› Dambe day a ma bana boro laalo bumbo gaa, Zama a ma du ka bay!
20Med egna ögon borde han se sitt fall, och av den Allsmäktiges vrede borde han få dricka.
20 Naŋ nga bumbo moy ma di nga halaciyaŋo, Nga bumbo din mo ma Hina-Kulu-Koyo futa haŋ.
21Ty vad frågar han efter sitt hus, när han själv är borta, när hans månaders antal har nått sin ände?
21 Zama a saalay go nga windo gaa a buuyaŋo banda, wala, Waati kaŋ a handey lasaabuyaŋo gaze?
22»Skall man då lära Gud förstånd, honom som dömer över de högsta?»
22 Boro kaŋ ga Irikoy dondonandi bayray, a go no, wala? Za kaŋ Irikoy ga beena ra waney ciiti.
23Ja, den ene får dö i sin välmaktstid, där han sitter i allsköns frid och ro;
23 Boro fo ga bu nga gaabo bindi ra, A fundo go fulanzamay ra, fitina si,
24hans stävor hava fått stå fulla med mjölk, och märgen i hans ben har bevarat sin saft.
24 A gaasey ga to da wa, A biriyey londi mo igani no.
25Den andre måste dö med bedrövad själ, och aldrig fick han njuta av någon lycka.
25 Afo mo ga bu nga fundo gurzuga ra, A mana kaani taba baa ce fo.
26Tillsammans ligga de så i stoftet, och förruttnelsens maskar övertäcka dem.
26 I kulu afolloŋ no, ganda laabo ra no i ga kani, Nooni no g'i daabu.
27Se, jag känner väl edra tankar och de funder med vilka I viljen nedslå mig.
27 Guna, ay na araŋ fonguyaŋey bay, Da me-hawyaŋey kaŋ araŋ goono ga te ay boŋ, Miila laalo waney.
28I spörjen ju: »Vad har blivit av de höga herrarnas hus, av hyddorna när de ogudaktiga bodde?»
28 Zama araŋ go ga ne: ‹Man mayraykoyo windo? Man windo din kaŋ ra boro laaley goro waato?›
29Haven I då ej frågat dem som vida foro, och akten I ej på deras vittnesbörd:
29 Araŋ mana dirakoy hã bo? Araŋ mana i seedey bay no,
30att den onde bliver sparad på ofärdens dag och bärgad undan på vredens dag?
30 Kaŋ i ga boro laalo fay waani masiiba zaari ra? I g'i kaa kambe mo futay zaari ra no?
31Vem vågar ens förehålla en sådan hans väg? Vem vedergäller honom, vad han än må göra?
31 May no g'a daa cabe a se taray kwaaray? Wala may no g'a goyo alhakko bana a se?
32Och när han har blivit bortförd till graven, så vakar man sedan där vid kullen.
32 Kulu nda yaadin, borey g'a sambu ka kond'a saaray do. I ga haggoy d'a saara mo hal a ma boori.
33Ljuvligt får han vilja under dalens torvor. I hans spår drager hela världen fram; före honom har och otaliga gått.
33 Gooru gu-guwey ga kaan a se, Borey kulu mo ga gana a banda, Sanda ngey kaŋ yaŋ jin, i bisa haŋ kaŋ ga lasaabu.
34Huru kunnen I då bjuda mig så fåfänglig tröst? Av edra svar står allenast trolösheten kvar.
34 Ifo se no binde araŋ goono g'araŋ kunfayaŋ yaamo wo te ay se, Za kaŋ sanney kaŋ araŋ goono ga kande yaŋ, I ra hay kulu mana cindi kala tangari?»