1I månaden Nisan, i Artasastas tjugonde regeringsår, vid ett tillfälle då vin stod framsatt för konungen, tog jag vinet och gav det åt honom. Och jag hade icke förr visat mig sorgsen inför honom;
1 Nisan hando ra, Bonkoono Artasersiz mayra jiiri warankanta ra, waato kaŋ duvan* go bonkoono jine, kala ay na duvaŋo din sambu k'a no bonkoono se. Amma za doŋ ay mana doona ka mo-kuuru haw a jine baa ce fo.
2men nu sade konungen till mig: »Varför ser du så sorgsen ut? Du är ju icke sjuk; du måste hava någon hjärtesorg.» Då blev jag övermåttan häpen.
2 Bonkoono binde ne ay se: «Ifo se no ni moyduma hasara, za kaŋ ni siino ga maa doori fo? Woone manti hay fo kulu no kala bine saray.» Alwaato din ay humburu gumo.
3Och jag sade till konungen: »Må konungen leva evinnerligen! Skulle jag icke se sorgsen ut, då den stad där mina fäders gravar äro ligger öde och dess portar äro förtärda av eld?»
3 Ay ne bonkoono se: «Bonkoono fundo ma gay hal abada! Ifo no ga ganji ay moyduma ma hasara za kaŋ ay kaayey saarayey do gallo go, a ciya kurmu. A meyey daabirjey mo, danji n'i ŋwa.»
4Konungen sade till mig: »Vad är det då du begär?» Då bad jag en bön till himmelens Gud
4 Kala bonkoono ne ay se: «Ifo no ni goono ga ceeci?» Ay binde na adduwa te Irikoy kaŋ go beene gaa,
5och sade till konungen: »Om det så täckes konungen, och om du finner behag i din tjänare, så beder jag att du ville låta mig fara till Juda, till den stad där mina fäders gravar äro, på det att jag åter må bygga upp den.»
5 ka ne bonkoono se: «Da bonkoono yadda, da day ay, ni bannya du gaakuri mo ni jine, kala ni ma yadda k'ay donton ya koy Yahuda, ka koy ay kaayey saarayey gallo do, zama ay m'a cina se.»
6Då frågade konungen mig, allt under det att drottningen satt vid hans sida: »Huru länge kan din resa räcka, och när kan du komma tillbaka?» Då det nu alltså täcktes konungen att låta mig fara, uppgav jag för honom en bestämd tid.
6 Bonkoono wando mo go a jarga ga goro, kala bonkoono ne ay se: «Ni dirawo ga to sanda alwaati mate cine? Waatifo no ni ga ye ka kaa koyne?» A binde kaan bonkoono se nga m'ay donton. Ay mo na alwaati kosu a se.
7Och jag sade till konungen: »Om det så täckes konungen, så må brev givas mig till ståthållarna i landet på andra sidan floden, att de låta mig fara därigenom, till dess jag kommer till Juda,
7 Ay ne bonkoono se koyne: «Hala day koyo yadda, kala i m'ay no tirayaŋ kaŋ ay ga konda isa daŋanta mayraykoyey do, zama i ma naŋ ay ma du ka bisa hal ay ma to Yahuda.
8så ock ett brev till Asaf, uppsyningsmannen över den kungliga skogsparken, att han låter mig få virke för att därmed timra upp portarna till borgen som hör till templet, ävensom virke till stadsmuren, så ock till det hus där jag själv skall hava min bostad.» Och konungen beviljade mig detta, eftersom min Guds goda hand var över mig.
8 I m'ay no tira mo koyne kaŋ ga koy Asaf do, nga kaŋ ga bonkoono tuuri zugay batu din, zama i m'ay no bunduyaŋ kaŋ ga te ganjiyaŋ wongu fu beero meyey se kaŋ go windo do haray, da birno cinaro se, d'ay windo kaŋ ra ay ga goro se mo.» Bonkoono yadda ay se mo, ay Irikoyo kamba gomno kaŋ go ay boŋ din se.
9När jag så kom till ståthållarna i landet på andra sidan floden, gav jag dem konungens brev. Och konungen hade sänt med mig härhövitsmän och ryttare.
9 Kaŋ ay fun noodin binde, ay kaa isa daŋanta mayraykoyey do ka bonkoono tirey no i se. Bonkoono jin ka wongu marga jine boroyaŋ da bari-kariyaŋ daŋ ay banda.
10Men då horoniten Sanballat och Tobia, den ammonitiske tjänstemannen, hörde detta, förtröt det dem högeligen att någon hade kommit för att se Israels barn till godo.
10 Waato kaŋ Sanballat Horoni bora, da nga zanka Tobiya Amonance boro maa baaro, a n'i biney sara gumo, way, zama boro fo kaa kaŋ goono ga Israyla izey baani ceeci.
11När jag sedan hade kommit till Jerusalem och varit där i tre dagar,
11 Ay binde kaa Urusalima ka kani cin hinza noodin.
12stod jag upp om natten jämte några få män, utan att hava omtalat för någon människa vad min Gud ingav mig i hjärtat att göra för Jerusalem; och det djur som jag red på var det enda jag hade med mig.
12 Kal ay tun cin, in da boro sasabante fooyaŋ ay banda. Ay mana ci mo boro kulu se haŋ kaŋ ay Irikoyo daŋ ay bina ra ya te Urusalima se. Alman fo kulu mo si no ay banda, kala almano kaŋ ay ga kaaru hinne.
13Och jag drog om natten ut genom Dalporten fram emot Drakkällan och Dyngporten och besåg Jerusalems murar, huru de voro nedbrutna, och huru dess portar voro förtärda av eld.
13 Ay binde fatta cin, Gooro Meyo fonda gaa haray, sanda ay ma koy Zoŋo Dayo do haray nooya. Ay koy Birji Meyo gaa haray mo. Ay na Urusalima birni cinarey kaŋ yaŋ kaŋ din fonnay, d'a me daabirjey kaŋ yaŋ danji ŋwa.
14Och jag drog vidare till Källporten och till Konungsdammen, men där var det icke möjligt för djuret att komma fram med mig.
14 Gaa no ay bisa ka koy Hari-mo Meyo do, ka koy hala Bonkoono Bango do. Amma fondo si no almano kaŋ boŋ ay go din se a ma du ka bisa.
15Då begav jag mig uppför dalen om natten och besåg muren och vände sedan åter in genom Dalporten och kom så tillbaka.
15 Waato din gaa, cin haray ay kaaru gooro do ka birno cinaro guna. Ay ye ka bare koyne ka ye ka furo Gooro Meyo gaa. Waato din gaa no ay ye ka kaa fu.
16Och föreståndarna hade icke fått veta vart jag hade gått, och vad jag ville göra, ty jag hade ännu icke omtalat något för judarna, prästerna, ädlingarna, föreståndarna och de övriga, som skulle få med arbetet att göra.
16 Mayraykoyey binde mana bay haŋ kaŋ no ay te, wala naŋ kaŋ no ay koy. Ay mana ci mo Yahudancey se jina, wala baa alfagey, wala kwaara boro beerey, wala ciitikoy, wala boro cindey kaŋ yaŋ ga goyo te.
17Men nu sade jag till dem: »I sen själva i vilken nöd vi äro, huru Jerusalem ligger öde, och huru dess portar äro uppbrända i eld. Välan då, låt oss bygga upp Jerusalems mur, för att vi icke längre må vara till smälek.»
17 Waato din gaa no ay ne i se: «Araŋ di masiiba kaŋ ra iri go: Urusalima ciya kurmu, a me daabirjey mo, danji n'i ŋwa. Wa kaa, iri ma Urusalima windi cinaro cina, zama iri ma si ye ka ciya wowi hari koyne.»
18Och jag omtalade för dem huru min Guds hand hade varit mig nådig, så ock vad konungen hade lovat mig. Då sade de: »Vi vilja stå upp och bygga.» Och de togo mod till sig för det goda verket.
18 Ay n'i no ay Irikoyo kambe kaŋ go ay boŋ da gomni din baaru, hala nda bonkoono sanney kaŋ yaŋ a ci ay se mo. I ne: «Iri ma tun ka soobay ka cina.» I binde na ngey kambey gaabandi goy hanna din se.
19Men när horoniten Sanballat och Tobia, den ammonitiske tjänstemannen, och araben Gesem hörde detta, bespottade de oss och visade förakt för oss; och de sade: »Vad är det I gören? Viljen I sätta eder upp mot konungen?»
19 Amma waato kaŋ Sanballat Horoni bora, da nga zanka Tobiya Amonance, da Gesem Laarabu mo maa baaru, i n'iri hahaara nda donda-caray. I ne: «Ifo no araŋ ga te wo? Araŋ ga murte bonkoono gaa, wala?»
20Då gav jag dem detta svar: »Himmelens Gud skall låta det gå oss väl, och vi, hans tjänare, vilja stå upp och bygga; men I haven ingen del eller rätt eller åminnelse i Jerusalem.»
20 Kala ay tu i se ka ne: «Irikoy kaŋ go beene, nga no g'iri albarkandi. Woodin se no iri, kaŋ ga ti a tamey, iri ga tun ka cina. Amma araŋ wo, araŋ sinda baa wala fondo wala fonguyaŋ hari Urusalima ra.»