1Nehemjas, Hakaljas sons, berättelse. I månaden Kisleu, i det tjugonde året, när jag var i Susans borg,
1 Nehemiya Hakaliya izo baaro neeya: A ciya, Sisleb hando ra, jiiri warankanta ra, ay go Susan faada ra.
2hände sig att Hanani, en av mina bröder, och några andra män kommo från Juda. Och jag frågade dem om judarna, den räddade skara som fanns kvar efter fångenskapen, och om Jerusalem.
2 Kala Hanani, ay nya ize fo kaa, nga nda Yahuda boro fooyaŋ. Ay mo n'i hã Yahudancey baaru, borey kaŋ yaŋ jin ka du ka ye fu, kaŋ yaŋ cindi tamtaray izey ra. Ay na Urusalima* baaru mo hã.
3De sade till mig: »De kvarblivna, de som efter fångenskapen finnas kvar i hövdingdömet, lida stor nöd och smälek, och Jerusalems mur är nedbruten, och dess portar äro uppbrända i eld.»
3 I ne ay se: «Borey kaŋ yaŋ cindi nda fundi tamtara waney ra noodin laabo ra goono ga taabi boobo nda wowi haŋ. Urusalima birni cinaro mo kaŋ, a meyey daabirjey mo, danji n'i ŋwa.»
4När jag hade hört detta, satt jag gråtande och sörjande i flera dagar och fastade och bad inför himmelens Gud.
4 Waato kaŋ ay maa sanney din binde, kal ay goro ganda ka soobay ka hẽ. Ay te jirbiyaŋ ay gonda bine saray. Ay na mehaw da adduwa te mo Irikoy kaŋ go beene jine.
5Och jag sade: »Ack HERRE, himmelens Gud, du store och fruktansvärde Gud, du som håller förbund och bevarar nåd mot dem som älska dig och hålla dina bud,
5 Ay ne: «Ya Rabbi, beene Irikoyo, Irikoyo Beeraykoyo, kaŋ ga humburandi, nin kaŋ ga haggoy da alkawli nda suuji borey kaŋ ga ba nin yaŋ se, ngey kaŋ yaŋ ga haggoy da ni lordey, ay ga ni ŋwaaray no!
6låt ditt öra akta härpå, och låt dina ögon vara öppna, och hör din tjänares bön, den som jag nu beder inför dig både dag och natt, för Israels barn, dina tjänare, i det att jag bekänner Israels barns synder, dem som vi hava begått mot dig; ty också jag och min faders hus hava syndat.
6 Ma naŋ ni hangey ma hangan, ni moy mo ma goro feeranteyaŋ, zama ni ma hanga jeeri ni tamo adduwa se, kaŋ ay goono ga te ni gaa sohõ cin da zaari ni tamey Israyla* izey se. Ay goono mo ga Israyla izey zunubey ci, wo kaŋ yaŋ iri te ni se. Oho, in d'ay kaayey dumo, iri na zunubi te.
7Vi hava svårt förbrutit oss mot dig; vi hava icke hållit de bud och stadgar och rätter som du gav din tjänare Mose.
7 Iri na kazaamataray goy boobo te ni se. Iri mana ni lordey, wala ni hin sanney, wala ni farilley mo haggoy, wo kaŋ yaŋ ni na ni tamo Musa lordi* nd'ey.
8Men tänk på det ord som du gav din tjänare Mose, när du sade: 'Om I ären otrogna, så skall jag förströ eder bland folken;
8 Ay ga ni ŋwaaray no, ni ma fongu nda sanno kaŋ ni na ni tamo Musa lordi nd'a, ka ne: ‹D'araŋ na amaana ŋwa, kal ay m'araŋ say-say ndunnya dumey ra.
9men om I vänden om till mig och hållen mina bud och gören efter dem, då vill jag, om än edra fördrivna vore vid himmelens ända, likväl församla dem därifrån och låta dem komma till den plats som jag har utvalt till boning åt mitt namn.'
9 Amma d'araŋ ye ka kaa ay do, k'ay lordey haggoy mo zama araŋ m'i goy se, baa day ni wane furantey go beene batama me, kulu nda yaadin hala noodin kala ay ma ye k'i margu, ya kand'ey nango kaŋ ay suuban din k'ay maa daŋ a ma goro a ra.›
10De äro ju dina tjänare och ditt folk, som du har förlossat genom din stora kraft och din starka hand.
10 A binde, sohõ woone yaŋ wo, ni tamyaŋ da ni jama no, ngey kaŋ yaŋ ni fansa da ni hin beero, da ni kambe gaabikoono mo.
11Ack Herre, låt ditt öra akta på din tjänares bön, ja, på vad dina tjänare bedja, de som vilja frukta ditt namn; låt nu din tjänare vara lyckosam och låt honom finna barmhärtighet inför denne man.» Jag var då munskänk hos konungen.
11 Ya ay Koyo, ay ga ni ŋwaaray, ma naŋ ni hanga ma ay, ni tamo ŋwaarayyaŋo hangan sohõ, da ni tamey adduwey mo, borey kaŋ yaŋ ga maa kaani ngey ma humburu ni maa. Ay ga ni ŋwaaray mo ni ma ni tamo albarkandi hunkuna. Ma yadda mo k'ay no suuji boro wo do.» (Ay ya bonkoono haŋyaŋ gaasiya tabako no.)