¹Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;

¹Sonunda Eyüp ağzını açtı ve doğduğu güne lanet edip şöyle dedi:

²Job tog till orda och sade:

³‹‹Doğduğum gün yok olsun,‹Bir oğul doğdu› denen gece yok olsun!

³Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: »Ett gossebarn är avlat.»

⁴Karanlığa bürünsün o gün,Yüce Tanrı onunla ilgilenmesin,Üzerine ışık doğmasın.

⁴Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver.

⁵Karanlık ve ölüm gölgesi sahip çıksın o güne,Bulut çöksün üzerine;Işığını karanlık söndürsün.

⁵Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag.

⁶Zifiri karanlık yutsun o geceyi,Yılın günleri arasında sayılmasın,Aylardan hiçbirine girmesin.

⁶Den natten må gripas av tjockaste mörker; ej må den få fröjda sig bland årets dagar, intet rum må den finna inom månadernas krets.

⁷Kısır olsun o gece,Sevinç sesi duyulmasın içinde.

⁷Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig höje sig jubel under den.

⁸Günleri lanetleyenler,Livyatanı uyandırmaya hazır olanlar,O günü lanetlesin.

⁸Må den förbannas av dem som besvärja dagar, av dem som förmå mana upp Leviatan.

⁹Akşamının yıldızları kararsın,Boş yere aydınlığı beklesin,Tan atışını görmesin.

⁹Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;

¹⁰Çünkü sıkıntı yüzü görmemem içinAnamın rahminin kapılarını üstüme kapamadı.

¹⁰eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.

¹¹‹‹Neden doğarken ölmedim,Rahimden çıkarken son soluğumu vermedim?

¹¹Varför fick jag ej dö strax i modersskötet, förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?

¹²Neden beni dizler,Emeyim diye memeler karşıladı?

¹²Varför funnos knän mig till mötes, och varför bröst, där jag fick di?

¹³Çünkü şimdi huzur içinde yatmış,Uyuyup dinlenmiş olurdum;

¹³Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila,

¹⁴Yaptırdıkları kentler şimdi viran olanDünya kralları ve danışmanlarıyla birlikte,

¹⁴vid sidan av konungar och rådsherrar i landet, män som byggde sig palatslika gravar,

¹⁵Evlerini gümüşle dolduranAltın sahibi önderlerle birlikte.

¹⁵ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld och hade sina hus uppfyllda av silver;

¹⁶Neden düşük bir çocuk gibi,Gün yüzü görmemiş yavrular gibi toprağa gömülmedim?

¹⁶eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster, lik ett barn som aldrig fick se ljuset.

¹⁷Orada kötüler kargaşayı bırakır,Yorgunlar rahat eder.

¹⁷Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila;

¹⁸Tutsaklar huzur içinde yaşar,Angaryacının sesini duymazlar.

¹⁸där hava alla fångar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst.

¹⁹Küçük de büyük de oradadır,Köle efendisinden özgürdür.

¹⁹Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri ifrån sin herre.

²⁰‹‹Niçin sıkıntı çekenlere ışık,Acı içindekilere yaşam verilir?

²⁰Varför skulle den olycklige skåda ljuset? Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,

²¹Oysa onlar gelmeyen ölümü özler,Onu define arar gibi ararlar;

²¹åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer, och spana därefter mer än efter någon skatt,

²²Mezara kavuşuncaNeşeden coşar, sevinç bulurlar.

²²åt dem som skulle glädjas -- ja, intill jubel -- och fröjda sig, allenast de funne sin grav;

²³Neden yaşam verilir nereye gideceğini bilmeyen insana,Çevresini Tanrının çitle çevirdiği kişiye?

²³varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker, åt en man så kringstängd av Gud?

²⁴Çünkü iniltim ekmekten önce geliyor,Su gibi dökülmekte feryadım.

²⁴Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop.

²⁵Korktuğum,Çekindiğim başıma geldi.

²⁵ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade för, det kommer över mig.

²⁶Huzur yok, sükûnet yok, rahat yok,Yalnız kargaşa var.››

²⁶Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila; ångest kommer över mig.