¹Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

¹Temanlı Elifaz şöyle yanıtladı:

²Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?

²‹‹Biri sana bir şey söylemeye çalışsa gücenir misin?Kim konuşmadan durabilir?

³Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;

³Evet, pek çoklarına sen ders verdin,Zayıf elleri güçlendirdin,

⁴dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.

⁴Tökezleyeni senin sözlerin ayakta tuttu,Titreyen dizleri sen pekiştirdin.

⁵Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.

⁵Ama şimdi senin başına gelince gücüne gidiyor,Sana dokununca yılgınlığa düşüyorsun.

⁶Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?

⁶Senin güvendiğin Tanrıdan korkun değil mi,Umudun kusursuz yaşamında değil mi?

⁷Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?

⁷‹‹Düşün biraz: Hangi suçsuz yok oldu,Nerede doğrular yıkıma uğradı?

⁸Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;

⁸Benim gördüğüm kadarıyla, fesat sürenler,Kötülük tohumu ekenler ektiklerini biçiyor.

⁹för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.

⁹Tanrının soluğuyla yok oluyor,Öfkesinin rüzgarıyla tükeniyorlar.

¹⁰Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;

¹⁰Aslanın kükremesi, homurtusu kesildi,Dişleri kırıldı genç aslanların.

¹¹Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.

¹¹Aslan av bulamadığı için yok oluyor,Dişi aslanın yavruları dağılıyor.

¹²Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,

¹²‹‹Bir söz gizlice erişti bana,Fısıltısı kulağıma ulaştı.

¹³När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,

¹³Gece rüyaların doğurduğu düşünceler içinde,İnsanları ağır uyku bastığı zaman,

¹⁴då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.

¹⁴Beni dehşet ve titreme aldı,Bütün kemiklerimi sarstı.

¹⁵En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.

¹⁵Önümden bir ruh geçti,Tüylerim ürperdi.

¹⁶Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:

¹⁶Durdu, ama ne olduğunu seçemedim.Bir suret duruyordu gözümün önünde,Çıt çıkmazken bir ses duydum:

¹⁷»Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?

¹⁷‹Tanrı karşısında insan doğru olabilir mi?Kendisini yaratanın karşısında temiz çıkabilir mi?

¹⁸Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;

¹⁸Bakın, Tanrı kullarına güvenmez,Meleklerinde hata bulur da,

¹⁹huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;

¹⁹Çamur evlerde oturanlara,Mayası toprak olanlara,Güveden kolay ezilenlere mi güvenir?

²⁰när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.

²⁰Ömürleri sabahtan akşama varmaz,Kimse farkına varmadan sonsuza dek yok olurlar.

²¹Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö.»

²¹İçlerindeki çadır ipleri çekilince,Bilgelikten yoksun olarak ölüp giderler.›