1För sångmästaren, till Seminít; en psalm av David.
1Kurtar beni, ya RAB, sadık kulun kalmadı,Güvenilir insanlar yok oldu.
2Fräls, HERRE; ty de fromma äro borta, de trogna äro försvunna ifrån människors barn.
2Herkes birbirine yalan söylüyor,Dalkavukluk, ikiyüzlülük ediyor.
3De tala lögn, den ene med den andre; med hala läppar tala de, och med dubbelt hjärta.
3Sustursun RAB dalkavukların ağzını,Büyüklenen dilleri.
4HERREN utrote alla hala läppar, den tunga som talar stora ord,
4Onlar ki, ‹‹Dilimizle kazanırız,Dudaklarımız emrimizde,Kim bize efendilik edebilir?›› derler.
5dem som säga: »Genom vår tunga äro vi starka, våra läppar stå oss bi; vem är herre över oss?»
5‹‹Şimdi kalkacağım›› diyor RAB,‹‹Çünkü mazlumlar eziliyor,Yoksullar inliyor,Özledikleri kurtuluşu vereceğim onlara.››
6»Eftersom de arma lida övervåld och de fattiga klaga, vill jag nu stå upp», säger HERREN; »jag vill skaffa frälsning åt den som längtar därefter.»
6RABbin sözleri pak sözlerdir;Toprak ocakta eritilmiş,Yedi kez arıtılmış gümüşe benzer.
7HERRENS tal är ett rent tal, likt silver som rinner ned mot jorden, luttrat i degeln, renat sju gånger.
7Sen onları koru, ya RAB,Bu kötü kuşaktan hep uzak tut!
8Du, HERRE, skall bevara dem, du skall beskydda dem för detta släkte evinnerligen.
8İnsanlar arasında alçaklık rağbet görünce,Kötüler her yanda dolaşır oldu.
9Ty runt omkring dem vandra de ogudaktiga, då nu uselheten är rådande bland människors barn.