¹Varför larma hedningarna och tänka folken fåfänglighet?

¹Nedir uluslar arasındaki bu kargaşa,Neden boş düzenler kurar bu halklar?

²Jordens konungar resa sig upp, och furstarna rådslå med varandra, mot HERREN och hans smorde:

²Dünyanın kralları saf bağlıyor,Hükümdarlar birleşiyorRABbe ve meshettiği krala karşı.

³»Låt oss slita sönder deras bojor och kasta deras band ifrån oss.»

³‹‹Koparalım onların kayışlarını›› diyorlar,‹‹Atalım üzerimizden bağlarını.››

⁴Han som bor i himmelen ler, HERREN bespottar dem.

⁴Göklerde oturan Rab gülüyor,Onlarla eğleniyor.

⁵Då talar han till dem i sin vrede, och i sin förgrymmelse förskräcker han dem:

⁵Sonra öfkeyle uyarıyor onları,Gazabıyla dehşete düşürüyor

⁶»Jag själv har insatt min konung på Sion, mitt heliga berg.»

⁶Ve, ‹‹Ben kralımıKutsal dağım Siyona oturttum›› diyor.

⁷Jag vill förtälja om vad beslutet är; HERREN sade till mig: »Du är min son, jag har i dag fött dig.

⁷RABbin bildirisini ilan edeceğim:Bana, ‹‹Sen benim oğlumsun›› dedi,‹‹Bugün ben sana baba oldum.

⁸Begär av mig, så skall jag giva dig hedningarna till arvedel och jordens ändar till egendom.

⁸Dile benden, miras olarak sana ulusları,Mülk olarak yeryüzünün dört bucağını vereyim.

⁹Du skall sönderslå dem med järnspira, såsom lerkärl skall du krossa dem.»

⁹Demir çomakla kıracaksın onları,Çömlek gibi parçalayacaksın.›› ‹‹Güdeceksin››.

¹⁰Så kommen nu till förstånd, I konungar; låten varna eder, I domare på jorden.

¹⁰Ey krallar, akıllı olun!Ey dünya önderleri, ders alın!

¹¹Tjänen HERREN med fruktan, och fröjden eder med bävan.

¹¹RABbe korkuyla hizmet edin,Titreyerek sevinin.

¹²Hyllen sonen, så att han icke vredgas och I förgåns på eder väg; ty snart kunde hans vrede upptändas. Saliga äro alla de som taga sin tillflykt till honom.

¹²Oğulu öpün ki öfkelenmesin,Yoksa izlediğiniz yolda mahvolursunuz.Çünkü öfkesi bir anda alevleniverir.Ne mutlu O'na sığınanlara!