¹Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

¹Then Eliphaz the Temanite answered,

²Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?

²“If someone ventures to talk with you, will you be grieved? But who can withhold himself from speaking?

³Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;

³Behold, you have instructed many, you have strengthened the weak hands.

⁴dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.

⁴Your words have supported him who was falling, You have made firm the feeble knees.

⁵Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.

⁵But now it has come to you, and you faint. It touches you, and you are troubled.

⁶Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?

⁶Isn’t your piety your confidence? Isn’t the integrity of your ways your hope?

⁷Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?

⁷“Remember, now, whoever perished, being innocent? Or where were the upright cut off?

⁸Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;

⁸According to what I have seen, those who plow iniquity, and sow trouble, reap the same.

⁹för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.

⁹By the breath of God they perish. By the blast of his anger are they consumed.

¹⁰Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;

¹⁰The roaring of the lion, and the voice of the fierce lion, the teeth of the young lions, are broken.

¹¹Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.

¹¹The old lion perishes for lack of prey. The cubs of the lioness are scattered abroad.

¹²Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,

¹²“Now a thing was secretly brought to me. My ear received a whisper of it.

¹³När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,

¹³In thoughts from the visions of the night, when deep sleep falls on men,

¹⁴då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.

¹⁴fear came on me, and trembling, which made all my bones shake.

¹⁵En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.

¹⁵Then a spirit passed before my face. The hair of my flesh stood up.

¹⁶Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:

¹⁶It stood still, but I couldn’t discern its appearance. A form was before my eyes. Silence, then I heard a voice, saying,

¹⁷»Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?

¹⁷‘Shall mortal man be more just than God? Shall a man be more pure than his Maker?

¹⁸Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;

¹⁸Behold, he puts no trust in his servants. He charges his angels with error.

¹⁹huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;

¹⁹How much more, those who dwell in houses of clay, whose foundation is in the dust, who are crushed before the moth!

²⁰när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.

²⁰Between morning and evening they are destroyed. They perish forever without any regarding it.

²¹Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö.»

²¹Isn’t their tent cord plucked up within them? They die, and that without wisdom.’