¹“Man, who is born of a woman, is of few days, and full of trouble.

¹Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;

²He comes forth like a flower, and is cut down. He also flees like a shadow, and doesn’t continue.

²lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.

³Do you open your eyes on such a one, and bring me into judgment with you?

³Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.

⁴Who can bring a clean thing out of an unclean? Not one.

⁴Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.

⁵Seeing his days are determined, the number of his months is with you, and you have appointed his bounds that he can’t pass;

⁵Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,

⁶Look away from him, that he may rest, until he shall accomplish, as a hireling, his day.

⁶vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.

⁷“For there is hope for a tree, If it is cut down, that it will sprout again, that the tender branch of it will not cease.

⁷För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.

⁸Though its root grows old in the earth, and its stock dies in the ground,

⁸Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,

⁹yet through the scent of water it will bud, and put forth boughs like a plant.

⁹så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.

¹⁰But man dies, and is laid low. Yes, man gives up the spirit, and where is he?

¹⁰Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?

¹¹As the waters fail from the sea, and the river wastes and dries up,

¹¹Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,

¹²so man lies down and doesn’t rise. Until the heavens are no more, they shall not awake, nor be roused out of their sleep.

¹²så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.

¹³“Oh that you would hide me in Sheol Sheol is the place of the dead. , that you would keep me secret, until your wrath is past, that you would appoint me a set time, and remember me!

¹³Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig --

¹⁴If a man dies, shall he live again? All the days of my warfare would I wait, until my release should come.

¹⁴fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.

¹⁵You would call, and I would answer you. You would have a desire to the work of your hands.

¹⁵Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;

¹⁶But now you number my steps. Don’t you watch over my sin?

¹⁶ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.

¹⁷My disobedience is sealed up in a bag. You fasten up my iniquity.

¹⁷I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.

¹⁸“But the mountain falling comes to nothing. The rock is removed out of its place;

¹⁸Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,

¹⁹The waters wear the stones. The torrents of it wash away the dust of the earth. So you destroy the hope of man.

¹⁹såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.

²⁰You forever prevail against him, and he departs. You change his face, and send him away.

²⁰Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.

²¹His sons come to honor, and he doesn’t know it. They are brought low, but he doesn’t perceive it of them.

²¹Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.

²²But his flesh on him has pain, and his soul within him mourns.”

²²Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.