¹“Do you know the time when the mountain goats give birth? Do you watch when the doe bears fawns?

¹Är det du som jagar upp rov åt lejoninnan och stillar de unga lejonens hunger,

²Can you number the months that they fulfill? Or do you know the time when they give birth?

²när de trycka sig ned i sina kulor eller ligga på lur i snåret?

³They bow themselves, they bring forth their young, they end their labor pains.

³Vem är det som skaffar mat åt korpen, när hans ungar ropar till Gud, där de sväva omkring utan föda?

⁴Their young ones become strong. They grow up in the open field. They go forth, and don’t return again.

⁴Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva?

⁵“Who has set the wild donkey free? Or who has loosened the bonds of the swift donkey,

⁵Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda?

⁶Whose home I have made the wilderness, and the salt land his dwelling place?

⁶De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.

⁷He scorns the tumult of the city, neither does he hear the shouting of the driver.

⁷Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka.

⁸The range of the mountains is his pasture, He searches after every green thing.

⁸Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band?

⁹“Will the wild ox be content to serve you? Or will he stay by your feeding trough?

⁹Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning.

¹⁰Can you hold the wild ox in the furrow with his harness? Or will he till the valleys after you?

¹⁰Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop.

¹¹Will you trust him, because his strength is great? Or will you leave to him your labor?

¹¹Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.

¹²Will you confide in him, that he will bring home your seed, and gather the grain of your threshing floor?

¹²Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba?

¹³“The wings of the ostrich wave proudly; but are they the feathers and plumage of love?

¹³Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?

¹⁴For she leaves her eggs on the earth, warms them in the dust,

¹⁴Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?

¹⁵and forgets that the foot may crush them, or that the wild animal may trample them.

¹⁵Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge?

¹⁶She deals harshly with her young ones, as if they were not hers. Though her labor is in vain, she is without fear,

¹⁶Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?

¹⁷because God has deprived her of wisdom, neither has he imparted to her understanding.

¹⁷Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden.

¹⁸When she lifts up herself on high, she scorns the horse and his rider.

¹⁸Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder.

¹⁹“Have you given the horse might? Have you clothed his neck with a quivering mane?

¹⁹Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.

²⁰Have you made him to leap as a locust? The glory of his snorting is awesome.

²⁰Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd.

²¹He paws in the valley, and rejoices in his strength. He goes out to meet the armed men.

²¹Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.

²²He mocks at fear, and is not dismayed, neither does he turn back from the sword.

²²Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man?

²³The quiver rattles against him, the flashing spear and the javelin.

²³Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!

²⁴He eats up the ground with fierceness and rage, neither does he stand still at the sound of the trumpet.

²⁴Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror.

²⁵As often as the trumpet sounds he snorts, ‘Aha!’ He smells the battle afar off, the thunder of the captains, and the shouting.

²⁵Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd.

²⁶“Is it by your wisdom that the hawk soars, and stretches her wings toward the south?

²⁶Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans.

²⁷Is it at your command that the eagle mounts up, and makes his nest on high?

²⁷Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.

²⁸On the cliff he dwells, and makes his home, on the point of the cliff, and the stronghold.

²⁸För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.

²⁹From there he spies out the prey. His eyes see it afar off.

²⁹Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder?

³⁰His young ones also suck up blood. Where the slain are, there he is.”

³⁰Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?

³¹På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.

³²Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon.

³³Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom.

³⁴Så svarade nu HERREN Job och sade:

³⁵Vill du tvista med den Allsmäktige, du mästare? Svara då, du som så klagar på Gud!

³⁶Job svarade HERREN och sade:

³⁷Nej, därtill är jag för ringa; vad skulle jag svara dig? Jag måste lägga handen på munnen.

³⁸En gång har jag talat, och nu säger jag intet mer; ja, två gånger, men jag gör det icke åter.