1力言人生是短暫且可悲“婦人所生的日子短少，滿有攪擾；
1Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;
2他生長如花，又遭割下；他飛去如影，並不停留。
2lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.
3這樣的人你還睜眼看他，又把他帶到你跟前受審嗎？
3Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.
4誰能使潔淨出於污穢呢？無人有此本事。
4Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.
5人的日子既然被限定，他的月數亦在乎你，你也定下他的界限，使他不能越過。
5Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,
6就求你轉眼不看他，使他得歇息，直等到他像雇工一樣享受他的日子。
6vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.
7樹木常有希望，樹木若被砍下，也會再發芽，嫩枝仍生長不息。
7För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.
8雖然樹根衰老在地裡，樹幹也枯死在土中，
8Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,
9一有水氣，就會萌芽，又生長枝條如新栽的樹一樣。
9så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.
10人死了，就化為烏有；人一氣絕就不在了。
10Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?
11海洋中的水消失，江河枯竭乾涸，
11Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,
12人也是這樣一躺下去，就不再起來，直到天都沒有了還不醒過來，也不能從睡眠中被喚醒。
12så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.
13但願你把我藏在陰間，把我隱藏，直到你的怒氣過去；願你為我定一個期限，好記念我。
13Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig --
14人若死了，怎能再活呢？我要在我一切勞苦的日子等待，等到我得釋放的時候來到。
14fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.
15你一呼叫，我就回答你，你必渴慕你手所作的。
15Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;
16但現在你數點我的腳步，必不再鑒察我的罪過，
16ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.
17我的過犯被你封在囊中，我的罪孽你以灰泥遮蓋了。
17I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.
18山崩下墜，巖石挪開原處；
18Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,
19流水磨蝕石頭，水的氾溢沖去地上的塵土，你也這樣滅絕人的指望。
19såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.
20你永遠勝過人，人就去世，你改變他的容貌，把他遣走。
20Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.
21他的兒女得尊榮，他並不曉得，他們降為卑，他也不覺得，
21Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.
22只覺自己身上的痛苦，為自己悲哀。”
22Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.