¹Man that is born of a woman is of few days and full of trouble.

¹Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;

²He cometh forth like a flower, and is cut down: he fleeth also as a shadow, and continueth not.

²lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.

³And doth thou open thine eyes upon such an one, and bringest me into judgment with thee?

³Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.

⁴Who can bring a clean thing out of an unclean? not one.

⁴Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.

⁵Seeing his days are determined, the number of his months are with thee, thou hast appointed his bounds that he cannot pass;

⁵Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,

⁶Turn from him, that he may rest, till he shall accomplish, as an hireling, his day.

⁶vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.

⁷For there is hope of a tree, if it be cut down, that it will sprout again, and that the tender branch thereof will not cease.

⁷För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.

⁸Though the root thereof wax old in the earth, and the stock thereof die in the ground;

⁸Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,

⁹Yet through the scent of water it will bud, and bring forth boughs like a plant.

⁹så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.

¹⁰But man dieth, and wasteth away: yea, man giveth up the ghost, and where is he?

¹⁰Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?

¹¹As the waters fail from the sea, and the flood decayeth and drieth up:

¹¹Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,

¹²So man lieth down, and riseth not: till the heavens be no more, they shall not awake, nor be raised out of their sleep.

¹²så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.

¹³O that thou wouldest hide me in the grave, that thou wouldest keep me secret, until thy wrath be past, that thou wouldest appoint me a set time, and remember me!

¹³Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig --

¹⁴If a man die, shall he live again? all the days of my appointed time will I wait, till my change come.

¹⁴fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.

¹⁵Thou shalt call, and I will answer thee: thou wilt have a desire to the work of thine hands.

¹⁵Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;

¹⁶For now thou numberest my steps: dost thou not watch over my sin?

¹⁶ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.

¹⁷My transgression is sealed up in a bag, and thou sewest up mine iniquity.

¹⁷I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.

¹⁸And surely the mountains falling cometh to nought, and the rock is removed out of his place.

¹⁸Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,

¹⁹The waters wear the stones: thou washest away the things which grow out of the dust of the earth; and thou destroyest the hope of man.

¹⁹såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.

²⁰Thou prevailest for ever against him, and he passeth: thou changest his countenance, and sendest him away.

²⁰Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.

²¹His sons come to honour, and he knoweth it not; and they are brought low, but he perceiveth it not of them.

²¹Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.

²²But his flesh upon him shall have pain, and his soul within him shall mourn.

²²Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.