¹Then Job answered and said,

¹Därefter tog Job till orda och sade:

²I have heard many such things: miserable comforters are ye all.

²Över nog har jag fått höra av sådant; usla tröstare ären I alla.

³Shall vain words have an end? or what emboldeneth thee that thou answerest?

³Är det nu slut på detta tal i vädret, eller eggar dig ännu något till gensvar?

⁴I also could speak as ye do: if your soul were in my soul's stead, I could heap up words against you, and shake mine head at you.

⁴Jag kunde väl ock tala, jag såsom I; ja, jag ville att I voren i mitt ställe! Då kunde jag hopsätta ord mot eder och skaka mot eder mitt huvud till hån.

⁵But I would strengthen you with my mouth, and the moving of my lips should asswage your grief.

⁵Med munnen kunde jag då styrka eder och med läpparnas ömkan bereda eder lindring.

⁶Though I speak, my grief is not asswaged: and though I forbear, what am I eased?

⁶Om jag nu talar, så lindras därav ej min plåga; och tiger jag, icke släpper den mig ändå.

⁷But now he hath made me weary: thou hast made desolate all my company.

⁷Nej, nu har all min kraft blivit tömd; du har ju förött hela mitt hus.

⁸And thou hast filled me with wrinkles, which is a witness against me: and my leanness rising up in me beareth witness to my face.

⁸Och att du har hemsökt mig, det gäller såsom vittnesbörd; min sjukdom får träda upp och tala mot mig.

⁹He teareth me in his wrath, who hateth me: he gnasheth upon me with his teeth; mine enemy sharpeneth his eyes upon me.

⁹I vrede söndersliter och ansätter man mig, man biter sina tänder samman emot mig; ja, min ovän vässer mot mig sina blickar.

¹⁰They have gaped upon me with their mouth; they have smitten me upon the cheek reproachfully; they have gathered themselves together against me.

¹⁰Man spärrar upp munnen mot mig, smädligt slår man mig på mina kinder; alla rota sig tillsammans emot mig.

¹¹God hath delivered me to the ungodly, and turned me over into the hands of the wicked.

¹¹Gud giver mig till pris åt orättfärdiga människor och kastar mig i de ogudaktigas händer.

¹²I was at ease, but he hath broken me asunder: he hath also taken me by my neck, and shaken me to pieces, and set me up for his mark.

¹²Jag satt i god ro, då krossade han mig; han grep mig i nacken och slog mig i smulor. Han satte mig upp till ett mål för sina skott;

¹³His archers compass me round about, he cleaveth my reins asunder, and doth not spare; he poureth out my gall upon the ground.

¹³från alla sidor träffa mig hans pilar, han genomborrar mina njurar utan förskoning, min galla gjuter han ut på jorden.

¹⁴He breaketh me with breach upon breach, he runneth upon me like a giant.

¹⁴Han bryter ned mig med stöt på stöt, han stormar emot mig såsom en kämpe.

¹⁵I have sewed sackcloth upon my skin, and defiled my horn in the dust.

¹⁵Säcktyg bär jag hopfäst över min hud, och i stoftet har jag måst sänka mitt horn,

¹⁶My face is foul with weeping, and on my eyelids is the shadow of death;

¹⁶Mitt anlete är glödande rött av gråt, och på mina ögonlock är dödsskugga lägrad.

¹⁷Not for any injustice in mine hands: also my prayer is pure.

¹⁷Och detta, fastän våld ej finnes i mina händer, och fastän min bön är ren!

¹⁸O earth, cover not thou my blood, and let my cry have no place.

¹⁸Du jord, överskyl icke mitt blod, och låt för mitt rop ingen vilostad finnas.

¹⁹Also now, behold, my witness is in heaven, and my record is on high.

¹⁹Se, redan nu har jag i himmelen mitt vittne, och i höjden den som skall tala för mig.

²⁰My friends scorn me: but mine eye poureth out tears unto God.

²⁰Mina vänner hava mig nu till sitt åtlöje, därför skådar mitt öga med tårar till Gud,

²¹O that one might plead for a man with God, as a man pleadeth for his neighbour!

²¹Ja, må han här skaffa rätt åt en man mot Gud och åt ett människobarn mot dess nästa.

²²When a few years are come, then I shall go the way whence I shall not return.

²²Ty få äro de år som skola upprinna, innan jag vandrar den väg där jag ej mer kommer åter.