¹Then Job answered and said,

¹Därefter tog Job till orda och sade:

²How long will ye vex my soul, and break me in pieces with words?

²Huru länge skolen I bedröva min själ och krossa mig sönder med edra ord?

³These ten times have ye reproached me: ye are not ashamed that ye make yourselves strange to me.

³Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig och kränkt mig utan all försyn.

⁴And be it indeed that I have erred, mine error remaineth with myself.

⁴Om så är, att jag verkligen har farit vilse, då är förvillelsen min egen sak.

⁵If indeed ye will magnify yourselves against me, and plead against me my reproach:

⁵Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig, och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,

⁶Know now that God hath overthrown me, and hath compassed me with his net.

⁶så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt och att han har omsnärjt mig med sitt nät.

⁷Behold, I cry out of wrong, but I am not heard: I cry aloud, but there is no judgment.

⁷Se, jag klagar över våld, men får intet svar; jag ropar, men får icke rätt.

⁸He hath fenced up my way that I cannot pass, and he hath set darkness in my paths.

⁸Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram, och över mina stigar breder han mörker.

⁹He hath stripped me of my glory, and taken the crown from my head.

⁹Min ära har han avklätt mig, och från mitt huvud har han tagit bort kronan.

¹⁰He hath destroyed me on every side, and I am gone: and mine hope hath he removed like a tree.

¹⁰Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås; han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.

¹¹He hath also kindled his wrath against me, and he counteth me unto him as one of his enemies.

¹¹Sin vrede låter han brinna mot mig och aktar mig såsom sina ovänners like.

¹²His troops come together, and raise up their way against me, and encamp round about my tabernacle.

¹²Hans skaror draga samlade fram och bereda sig väg till anfall mot mig; de lägra sig runt omkring min hydda.

¹³He hath put my brethren far from me, and mine acquaintance are verily estranged from me.

¹³Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder; mina bekanta äro idel främlingar mot mig.

¹⁴My kinsfolk have failed, and my familiar friends have forgotten me.

¹⁴Mina närmaste hava dragit sig undan, och mina förtrogna hava förgätit mig.

¹⁵They that dwell in mine house, and my maids, count me for a stranger: I am an alien in their sight.

¹⁵Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling; en främmande man har jag blivit i deras ögon.

¹⁶I called my servant, and he gave me no answer; I intreated him with my mouth.

¹⁶Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke; ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.

¹⁷My breath is strange to my wife, though I intreated for the children's sake of mine own body.

¹⁷Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn.

¹⁸Yea, young children despised me; I arose, and they spake against me.

¹⁸Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.

¹⁹All my inward friends abhorred me: and they whom I loved are turned against me.

¹⁹Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med; de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.

²⁰My bone cleaveth to my skin and to my flesh, and I am escaped with the skin of my teeth.

²⁰Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.

²¹Have pity upon me, have pity upon me, O ye my friends; for the hand of God hath touched me.

²¹Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig.

²²Why do ye persecute me as God, and are not satisfied with my flesh?

²²Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött?

²³Oh that my words were now written! oh that they were printed in a book!

²³Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok,

²⁴That they were graven with an iron pen and lead in the rock for ever!

²⁴ja, bleve med ett stift av järn och med bly för evig tid inpräglade i klippan!

²⁵For I know that my redeemer liveth, and that he shall stand at the latter day upon the earth:

²⁵Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet.

²⁶And though after my skin worms destroy this body, yet in my flesh shall I see God:

²⁶Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.

²⁷Whom I shall see for myself, and mine eyes shall behold, and not another; though my reins be consumed within me.

²⁷Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling; därefter trånar jag i mitt innersta.

²⁸But ye should say, Why persecute we him, seeing the root of the matter is found in me?

²⁸Men när I tänken: »huru skola vi icke ansätta honom!» -- såsom vore skulden att finna hos mig --

²⁹Be ye afraid of the sword: for wrath bringeth the punishments of the sword, that ye may know there is a judgment.

²⁹då mån I taga eder till vara för svärdet, ty vreden hör till de synder som straffas med svärd; så mån I då besinna att en dom skall komma.