1Moreover Job continued his parable, and said,
1Åter hov Job upp sin röst och kvad:
2Oh that I were as in months past, as in the days when God preserved me;
2Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,
3When his candle shined upon my head, and when by his light I walked through darkness;
3då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!
4As I was in the days of my youth, when the secret of God was upon my tabernacle;
4Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,
5When the Almighty was yet with me, when my children were about me;
5då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,
6When I washed my steps with butter, and the rock poured me out rivers of oil;
6då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!
7When I went out to the gate through the city, when I prepared my seat in the street!
7När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,
8The young men saw me, and hid themselves: and the aged arose, and stood up.
8då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.
9The princes refrained talking, and laid their hand on their mouth.
9Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;
10The nobles held their peace, and their tongue cleaved to the roof of their mouth.
10furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.
11When the ear heard me, then it blessed me; and when the eye saw me, it gave witness to me:
11Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;
12Because I delivered the poor that cried, and the fatherless, and him that had none to help him.
12ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.
13The blessing of him that was ready to perish came upon me: and I caused the widow's heart to sing for joy.
13Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.
14I put on righteousness, and it clothed me: my judgment was as a robe and a diadem.
14I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.
15I was eyes to the blind, and feet was I to the lame.
15Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.
16I was a father to the poor: and the cause which I knew not I searched out.
16Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.
17And I brake the jaws of the wicked, and plucked the spoil out of his teeth.
17Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.
18Then I said, I shall die in my nest, and I shall multiply my days as the sand.
18Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.
19My root was spread out by the waters, and the dew lay all night upon my branch.
19Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.
20My glory was fresh in me, and my bow was renewed in my hand.
20Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand.»
21Unto me men gave ear, and waited, and kept silence at my counsel.
21Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.
22After my words they spake not again; and my speech dropped upon them.
22Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.
23And they waited for me as for the rain; and they opened their mouth wide as for the latter rain.
23De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.
24If I laughed on them, they believed it not; and the light of my countenance they cast not down.
24När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.
25I chose out their way, and sat chief, and dwelt as a king in the army, as one that comforteth the mourners.
25Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.