¹But now they that are younger than I have me in derision, whose fathers I would have disdained to have set with the dogs of my flock.

¹Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.

²Yea, whereto might the strength of their hands profit me, in whom old age was perished?

²Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?

³For want and famine they were solitary; fleeing into the wilderness in former time desolate and waste.

³Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.

⁴Who cut up mallows by the bushes, and juniper roots for their meat.

⁴Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.

⁵They were driven forth from among men, (they cried after them as after a thief;)

⁵Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.

⁶To dwell in the cliffs of the valleys, in caves of the earth, and in the rocks.

⁶I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.

⁷Among the bushes they brayed; under the nettles they were gathered together.

⁷Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,

⁸They were children of fools, yea, children of base men: they were viler than the earth.

⁸en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.

⁹And now am I their song, yea, I am their byword.

⁹Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;

¹⁰They abhor me, they flee far from me, and spare not to spit in my face.

¹⁰med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.

¹¹Because he hath loosed my cord, and afflicted me, they have also let loose the bridle before me.

¹¹Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.

¹²Upon my right hand rise the youth; they push away my feet, and they raise up against me the ways of their destruction.

¹²Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.

¹³They mar my path, they set forward my calamity, they have no helper.

¹³Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.

¹⁴They came upon me as a wide breaking in of waters: in the desolation they rolled themselves upon me.

¹⁴Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.

¹⁵Terrors are turned upon me: they pursue my soul as the wind: and my welfare passeth away as a cloud.

¹⁵Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.

¹⁶And now my soul is poured out upon me; the days of affliction have taken hold upon me.

¹⁶Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.

¹⁷My bones are pierced in me in the night season: and my sinews take no rest.

¹⁷Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.

¹⁸By the great force of my disease is my garment changed: it bindeth me about as the collar of my coat.

¹⁸Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.

¹⁹He hath cast me into the mire, and I am become like dust and ashes.

¹⁹I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.

²⁰I cry unto thee, and thou dost not hear me: I stand up, and thou regardest me not.

²⁰Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.

²¹Thou art become cruel to me: with thy strong hand thou opposest thyself against me.

²¹Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.

²²Thou liftest me up to the wind; thou causest me to ride upon it, and dissolvest my substance.

²²Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.

²³For I know that thou wilt bring me to death, and to the house appointed for all living.

²³Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.

²⁴Howbeit he will not stretch out his hand to the grave, though they cry in his destruction.

²⁴Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?

²⁵Did not I weep for him that was in trouble? was not my soul grieved for the poor?

²⁵Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?

²⁶When I looked for good, then evil came unto me: and when I waited for light, there came darkness.

²⁶Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.

²⁷My bowels boiled, and rested not: the days of affliction prevented me.

²⁷Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.

²⁸I went mourning without the sun: I stood up, and I cried in the congregation.

²⁸Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.

²⁹I am a brother to dragons, and a companion to owls.

²⁹En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.

³⁰My skin is black upon me, and my bones are burned with heat.

³⁰Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.

³¹My harp also is turned to mourning, and my organ into the voice of them that weep.

³¹I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.