¹Knowest thou the time when the wild goats of the rock bring forth? or canst thou mark when the hinds do calve?

¹Är det du som jagar upp rov åt lejoninnan och stillar de unga lejonens hunger,

²Canst thou number the months that they fulfil? or knowest thou the time when they bring forth?

²när de trycka sig ned i sina kulor eller ligga på lur i snåret?

³They bow themselves, they bring forth their young ones, they cast out their sorrows.

³Vem är det som skaffar mat åt korpen, när hans ungar ropar till Gud, där de sväva omkring utan föda?

⁴Their young ones are in good liking, they grow up with corn; they go forth, and return not unto them.

⁴Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva?

⁵Who hath sent out the wild ass free? or who hath loosed the bands of the wild ass?

⁵Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda?

⁶Whose house I have made the wilderness, and the barren land his dwellings.

⁶De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.

⁷He scorneth the multitude of the city, neither regardeth he the crying of the driver.

⁷Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka.

⁸The range of the mountains is his pasture, and he searcheth after every green thing.

⁸Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band?

⁹Will the unicorn be willing to serve thee, or abide by thy crib?

⁹Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning.

¹⁰Canst thou bind the unicorn with his band in the furrow? or will he harrow the valleys after thee?

¹⁰Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop.

¹¹Wilt thou trust him, because his strength is great? or wilt thou leave thy labour to him?

¹¹Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.

¹²Wilt thou believe him, that he will bring home thy seed, and gather it into thy barn?

¹²Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba?

¹³Gavest thou the goodly wings unto the peacocks? or wings and feathers unto the ostrich?

¹³Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?

¹⁴Which leaveth her eggs in the earth, and warmeth them in dust,

¹⁴Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?

¹⁵And forgetteth that the foot may crush them, or that the wild beast may break them.

¹⁵Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge?

¹⁶She is hardened against her young ones, as though they were not her's: her labour is in vain without fear;

¹⁶Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?

¹⁷Because God hath deprived her of wisdom, neither hath he imparted to her understanding.

¹⁷Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden.

¹⁸What time she lifteth up herself on high, she scorneth the horse and his rider.

¹⁸Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder.

¹⁹Hast thou given the horse strength? hast thou clothed his neck with thunder?

¹⁹Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.

²⁰Canst thou make him afraid as a grasshopper? the glory of his nostrils is terrible.

²⁰Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd.

²¹He paweth in the valley, and rejoiceth in his strength: he goeth on to meet the armed men.

²¹Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.

²²He mocketh at fear, and is not affrighted; neither turneth he back from the sword.

²²Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man?

²³The quiver rattleth against him, the glittering spear and the shield.

²³Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!

²⁴He swalloweth the ground with fierceness and rage: neither believeth he that it is the sound of the trumpet.

²⁴Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror.

²⁵He saith among the trumpets, Ha, ha; and he smelleth the battle afar off, the thunder of the captains, and the shouting.

²⁵Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd.

²⁶Doth the hawk fly by thy wisdom, and stretch her wings toward the south?

²⁶Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans.

²⁷Doth the eagle mount up at thy command, and make her nest on high?

²⁷Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.

²⁸She dwelleth and abideth on the rock, upon the crag of the rock, and the strong place.

²⁸För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.

²⁹From thence she seeketh the prey, and her eyes behold afar off.

²⁹Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder?

³⁰Her young ones also suck up blood: and where the slain are, there is she.

³⁰Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?

³¹På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.

³²Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon.

³³Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom.

³⁴Så svarade nu HERREN Job och sade:

³⁵Vill du tvista med den Allsmäktige, du mästare? Svara då, du som så klagar på Gud!

³⁶Job svarade HERREN och sade:

³⁷Nej, därtill är jag för ringa; vad skulle jag svara dig? Jag måste lägga handen på munnen.

³⁸En gång har jag talat, och nu säger jag intet mer; ja, två gånger, men jag gör det icke åter.