¹Homo, naskita de virino, Havas mallongan vivon kaj abundon da afliktoj.

¹Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;

²Kiel floro li elkreskas kaj velkas; Li forkuras kiel ombro kaj ne restas.

²lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.

³Kaj kontraux tia Vi malfermas Viajn okulojn, Kaj min Vi vokas al jugxo kun Vi!

³Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.

⁴CXu povas purulo deveni de malpurulo? Neniu.

⁴Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.

⁵Se liaj tagoj estas difinitaj, la nombro de liaj monatoj estas cxe Vi; Vi difinis lian limon, kiun li ne transpasos.

⁵Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,

⁶Deturnu do Vin de li, ke li estu trankvila, GXis venos lia tempo, kiun li sopiras kiel dungito.

⁶vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.

⁷Arbo havas esperon, se gxi estas dehakita, ke gxi denove sxangxigxos, Kaj gxi ne cxesos kreskigi brancxojn.

⁷För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.

⁸Se gxia radiko maljunigxis en la tero, Kaj gxia trunko mortas en polvo,

⁸Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,

⁹Tamen, eksentinte la odoron de akvo, gxi denove verdigxas, Kaj kreskas plue, kvazaux jxus plantita.

⁹så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.

¹⁰Sed homo mortas kaj malaperas; Kiam la homo finigxis, kie li estas?

¹⁰Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?

¹¹Forfluas la akvo el lago, Kaj rivero elcxerpigxas kaj elsekigxas:

¹¹Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,

¹²Tiel homo kusxigxas, kaj ne plu levigxas; Tiel longe, kiel la cxielo ekzistas, ili ne plu vekigxos, Nek revigligxos el sia dormado.

¹²så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.

¹³Ho, se Vi kasxus min en SXeol, Se Vi kasxus min gxis la momento, kiam pasos Via kolero, Se Vi difinus por mi templimon kaj poste rememorus min!

¹³Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig --

¹⁴Kiam homo mortas, cxu li poste povas revivigxi? Dum la tuta tempo de mia batalado mi atendus, GXi venos mia forsxangxo.

¹⁴fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.

¹⁵Vi vokus, kaj mi respondus al Vi; Vi ekdezirus la faritajxon de Viaj manoj.

¹⁵Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;

¹⁶Nun Vi kalkulas miajn pasxojn; Ne konservu mian pekon;

¹⁶ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.

¹⁷Sigelu en paketo miajn malbonagojn, Kaj kovru mian kulpon.

¹⁷I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.

¹⁸Sed monto, kiu falas, malaperas; Kaj roko forsxovigxas de sia loko;

¹⁸Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,

¹⁹SXtonojn forlavas la akvo, Kaj gxia disversxigxo fordronigas la polvon de la tero: Tiel Vi pereigas la esperon de homo.

¹⁹såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.

²⁰Vi premas lin gxis fino, kaj li foriras; Li sxangxas sian vizagxon, kaj Vi forigas lin.

²⁰Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.

²¹Se liaj infanoj estas honorataj, li tion ne scias; Se ili estas humiligataj, li tion ne rimarkas.

²¹Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.

²²Nur lia propra korpo lin doloras, Nur pri sia propra animo li suferas.

²²Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.